När kalaset började hade Clare, Anita och Marcus bestämt att blåsa ut ljusen samtidigt då det var dom alla 3 som fyllde år. Clare fick väldigt brått då hon länge längtat efter att bli en ungdom och få bestämma över sig själv. Hon var denna dag klädd till katt och varför? är det ingen som vet. Clare glömde totalt bort att dom skulle göra detta samtidigt.
Anita fick inte ens en chans att komma fram till sin tårta då gäster stod i vägen och hon blev riktigt sur. Plötsligt hörde hon bakom alla gästerna:
-Anita jag väntar på dig ... Det var Marcus som sett att Anita inte var redo och hade svårt att ta sig fram, så han bestämde sig för att vänta på henne, dom är ju tvillingar och ska göra detta samtidigt som bestämt, med eller utan Clare.
Efter en stund när gästerna började äta på Clares tårta så fick dom sin chans och Anita fick så brått att hon glömde att önska sig något. Marcus däremot han önskade sig två saker, ett superfint eget rum och .... ja det vill han hålla hemligt.
Sharon var riktig nöjd med kalaset ända tills att Lucinda kom hem. Hon hade varit ute och inte fått veta något om kalaset så hon var väldigt förvånad när hon kom hem och fick se alla simmar som kalasade och hade det trevligt. Det var verkligen en ovanlig syn i Lucindas ögon då hon tyckte att detta hem var ett väldigt bittert hem.
Även när gästerna började tacka för sig fortsattes det att festas lite med en massa dans.
När Lucinda fick se Marcus så såg hon honom helt plötsligt med helt andra ögon. Han har alltid varit söt med sina stora ögon och söt var han fortfarande men nu var det helt annorlunda. Han var ju snygg! Helt dundersnygg! När hon stod och såg på honom när han dansade så blev hennes ögon lika stora som hans och hon hamnade i en slags dimma och visste inte var hon var och mindre hörde att någon pratade med henne.
-Akta så att fåglarna inte bygger bo i munnen på dig, Lucinda ...
-Lucinda!
-Öh .. va!.. svarade hon tillslut. Det var Marcus som hade sett henne stå och gapa mot honom.
-Det var inget Lucinda! Men var har du varit? Du missade när jag blåste ut ljusen, jag saknade dig då?
-Åh förlåt Marcus men jag visste inte sa Lucinda lite nedstämt.
-Men Grattis Marcus, Grattis till er alla tre sa hon med ett litet leende.
-Bättre än så kan du väl lilla syster, ge mig en kram, sa Marcus och skrattade.
Lucinda gav honom en kram samtidigt som hon kände sig lite smått ledsen då han hade kallat henne lilla syster. Hon vill nog mer än så, och visst hon är yngre än honom och dom har ju växt upp tillsammans så han kanske aldrig kommer att se henne med andra ögon.
-Marcus sa en röst plösligt bakom dom och det var Sharon. Du har inte fått ditt rum som du har berättat för mig hur det ska se ut. Tyvärr är inte rummet klart, men imorgon efter skolan så kan jag garantera att ditt rum står klart. Sa hon glatt till honom.
-Åh vad kul! Kan jag få tjuvkika lite sa han och hans ögon var stora som tefat av upphetsning.
-Nä du! Du får ge dig till tåls, gubben, sa hon och skrattade.
En som inte skrattade var Clare och det såg Sharon.
-Se inte så sur ut! Du är ju en ungdom nu som du alltid velat bli, sa Sharon lite tyket.
-Jag är inte sur, sa Clare och försökte dölja det. Men jag har alltid väntat på ett eget rum hela mitt liv med så jag bara funderar på när jag ska få ett?
-Är du inte klok!? Du är nu så stor så du kan fixa ett jobb och sedan köpa dig dom möblerna du vill ha. sa Sharon argt.
-Men dom andra ... mer hann inte Clare säga.
-Dom andra! Hur kan du jämföra dig med dina småsyskon? Du är ju inte klok! Det kanske är dags att du växer upp och flyttar, sa Sharon argt och gick därifrån.
Den natten sov Clare inget alls då tankarna for runt i hennes huvud hela natten. Och den natten tog hon det största beslutet hon någonsin har gjort. På morgonen gick hon ut på terrassen till Peter för att prata med honom.
-Peter, jag har bestämt mig, sa hon
-Bestämt dig? Nu förstår jag inte alls, sa Peter förvånat.
-Jag orkar inte vara en del av denna familjen längre, jag står inte ut en enda dag till. Jag är ju en ungdom nu och det är dags för mig att skapa ett liv så som jag vill ha det. sa hon ganska bestämt. För första gången så kände hon sig riktigt glad, glad att få börja sitt liv.
-Ja jag förstår det Clare. Jag har sett dig växa upp och jag vet att du längtar härifrån. Jag tror längtan blev som störst när Vicky dog, sa Peter förstående.
-Jo det stämmer, jag ville verkligen härifrån då, men att leva på gatan som Linda gjorde ville jag inte då jag anser att jag är värd mycket mer än så. Nu när jag är ungdom så har jag en större chans att få ett bra jobb och bostad. sa hon och log.
-Ja jag ska inte hindra dig Clare och jag vet att du kommer att lyckas med ditt liv, vad du än tar för dig, sa Peter och gav Clare en kram.
-Tack Peter, men jag tycker att även du borde sticka medans du kan. Tvillingarna är stora nu och dom kommer att klara sig sa hon medans hon plockade upp sin mobil för att ringa en Taxi.
Under hela dagen höll Sharon på med det sista i Marcus rum.Att klä på sig var inget hon hann med denna dag. Hon blev riktigt nöjd med rummet och hoppades på att även Marcus skulle känna det så.
När Marcus kom hem så var han så trött efter gårdagens kalas så han tackade Sharon för rummet och slängde sig genast i sin nya säng och somnade på direkten.
Efter ett tag kom Lucinda hem och sprang genast till Marcus rum för att kolla hur han hade det. Men den första hon ser är Sharon som fortfarande inte riktigt var klar, men näst intill.
-Vad gör du här inne? sa Sharon argt.
-Jag ville kolla, sa Lucinda lite förnärmat då hon blev paff över vad Sharon sa.
-Kolla! Kolla ditt egna rum, detta är inte till dig! Marcus sover och du bara traskar in här som om rummet vore ditt. Se så ut med dig! sa Sharon argt. Och såg till att Lucinda lämnade rummet.
Någon timme senare så gjorde Lucinda ett nytt försök att kolla Marcus rum då Sharon hade gett sig av till hotellet. Nu var Marcus vaken och han lyste upp av att se Lucinda komma in.
-Hej! Vad tycker du? Snyggt rum va? sa han glatt.
-Ja det är jättefint! Önskar jag kunde få bo så här fint, sa hon.
-En dag kommer du säkert det, och vem vet vad som händer den dagen du blir tonåring? sa Marcus som tydligen var helt ovetande om en sak ...
-Jag fyller år idag Marcus, sa Lucinda lite tyst.
-Åh vad dum jag är! Åh förlåt Lucinda, jag visste inte. Ska jag sticka iväg och köpa en tårta? sa han lite förtvivlat.
-Nä Marcus strunt i det, jag är inte sugen, sa Lucinda då hon inte ville vara till besvär.
-Grattis då Lucinda! sa han och gav henne en kram.
-Tack Marcus!
Dagarna gick och Marcus och Lucinda blev mer och mer tajta. Lucinda blev mer och mer förälskad i Marcus och hon hoppades att han hade slutat att se henne som en liten syster. Han säger det inte längre och det glädjer henne.
En dag vid frukosten så bestämde dom sig för att ta en promenad för att upptäcka nya platser och för det krävdes det en rejäl frukost.
Lucinda kan inte låta bli att titta på Marcus medans dom äter, att han äter som en gris är inget hon stör sig på, utan hon tyckte bara att han var för söt med sitt sätt att äta.
Peter hade ofta tänkt på det Clare sa om att även han borde lämna detta hem medans han kunde. Han hade under många år styrts av Sharon och han vet inte om han älskar henne längre. Just när han kom ut från duschen denna morgon så ringde hans mobil. Det var Stina från receptionen som undrade om han ville träffas. Dom hade under ett tag börjat att falla för varandra och nu verkade det som att Stina nu tog det första steget. Peter ville självklart träffas men bara ingen skulle se dom, och det var helt ok för Stina.
Dom träffades och dom båda visade varandra ett väldigt stort intresse men insåg att stå ute kanske inte var det bästa trots allt.
Under tiden så gjorde Marcus och Lucinda sin promenad och dom kom till ett vattenfall som ingen av dom sett tidigare, trodde Lucinda i alla fall. Marcus hade planerat att ta med Lucinda dit då han hade något att säga till henne. Men Lucinda larvade sig en del och det var lite svårt för Marcus att bli allvarlig.
Men tillslut lugnade dom ner sig och Marcus började lite trevande...
-Jo Lucinda, du vet? sa Marcus och kände att det blev konstigt.
-Vad? Jag förstår inte, sa Lucinda och undrade vad han höll på med.
-Nä inte jag heller sa han och skrattade till lite.
-Jo Lucinda vi har känt varandra i nästan hela våra liv och du har alltid varit som en lillasyster till mig.
När Marcus sa det så kände Lucinda direkt att han kommer säga till henne att det är bara en syskon relation han vill ha med henne och inget mer.
Men nu blev Lucinda förvånad över vad han sa näst.
-Även om vi har vuxit upp som syskon så måste jag erkänna att jag har andra känslor för dig, sa Marcus trevande.
-Jag ... , mer hann inte Lucinda säga.
-Jag förstår att du inte känner som mig Lucinda men nu vet du. Men glöm vad jag just sagt, förlåt Lucinda! Sa han och såg ut att skämmas.
-Marcus! Vet du? Jag känner samma sak! sa Lucinda glatt till honom.
-Gör du!? frågade Marcus förvånat.
-Ja jag har alltid haft känslor för dig sa Lucinda.
-Men herregud det har jag haft för dig, sa Marcus glatt.
-Får jag krama dig? undrade han sedan.
-Gärna sa Lucinda med ett leende.
Efter kramen blev dom båda genast lite blyga. Dom visste inte vad dom skulle säga eller göra och för en liten stund såg det ut som att Marcus ville ge Lucinda en puss men Lucinda blev för blyg just då och det blev inget.
Efter en stund så kände Lucinda sig dum för att hon hade dragit sig undan. För nu var det ännu mer tyst och mer eller mindre pinsamt.
Tillslut fick Lucinda nog och slängde sig över Marcus och kysste honom. Och Marcus blev riktigt glatt överraskad över det hela men glad för att pinsamheten var över.
Ja nu blev det inte så mycket prat direkt då dom båda hade munnen full. Lucinda var nu väldigt glad över att Marcus hade tagit med henne dit då hon nu förstod att han hade planerat att gå dit.
Samtidigt på en annan plats gjorde Peter närmanden mot Stina och Peter lyckades inte lika bra.
-Vad håller du på med!? frågade Stina argt.
-Men jag trodde du ville, sa Peter som nu inte förstår vad som händer.
-Jag gillar att prata med dig, inget annat sa Stina fortfarande argt. Jag är inte intresserad av dig på det sättet.
-Förlåt, då har jag misstagit mig, förlåt, sa Peter nu och skämdes.
-Fan ni alla män är likadana allihop! sa hon argt och var på väg där ifrån.
-Förresten vet du att DU ÄR GIFT!? skrek hon till och smällde igen dörren efter sig.
Peter kände sig så dum nu, både för att han missförstod det hela samt att han gjorde det fast han var gift. Han måste ta ett beslut över vad han vill egentligen med sitt liv en gång för alla.
Marcus och Lucindas relation växte sig stark men dom höll det hela väldigt hemligt då dom inte ville att Sharon skulle bli helt hysterisk över det hela. Att hon inte gillar Lucinda vet ju alla om så dom höll det hemligt så gott dom kunde.
Men idag hade Lucinda något viktigt att berätta för Marcus. Det var just innan skoldags och hon smög in till honom för att få prata med honom.
-Marcus, vi har ett problem, sa Lucinda lite snabbt då hon ville skynda sig innan Sharon skulle upptäcka henne.
-Nä så enkelt är det inte tyvärr! sa hon bekymrat.
-Men säg vad!? innan hon kommer på oss sa han nu lite irriterad.
-Ok rakt på sak! Jag är gravid ... sa hon och såg tveksamt glad ut.
-VA!
-Är du inte klok!? skrek Marcus och såg hela sitt framtida liv försvinna.
-Jag!? Marcus det är VI, okej? sa Lucinda argt då hon inte ville ha skulden för det hela.
-Förlåt gumman sa Marcus sedan, men jag kan inte tänka just nu.
-Okej, vi prata mer sedan sa hon och gick snabbt därifrån.
Samtidigt så har Sharon sina egna problem då Peter nu vill ha ett allvarligt samtal med henne, just innan han skulle till jobbet.
-Vad är det som är så viktigt nu? undrade Sharon då hon tyckte att han kunde vänta tills i kväll.
-Ja jag vill inte prata bort det hela så jag går rakt på sak helt enkelt, sa Peter och tog kraften till sig för att säga:
-Jag vill skiljas!
Hon tittade på honom som om att hon inte hörde eller förstod vad han just hade sagt.
Peter började undra om hon ens hade förstått det hela när han plötsligt får se hennes ansikte formas till en förtvivlat uttryck.
-Skiljas!? Men ... nä .. du sa fel ... visst gjorde du? undrade Sharon nu.
-Nej Sharon jag sa inte fel, jag vill skiljas, sa han lugnande som om det skulle hjälpa.
Sharon flög upp ur soffan och skrek:
-Du har varit otrogen, jag vet det. Jag har sett dina blickar gentemot Stina i receptionen. Fy vad vidrig du är, skrek hon riktigt argt.
-Nej jag har inte varit otrogen! Eller ja ... nej sa Peter nu och visste inte vad han skulle säga.
-Bestäm dig nu!
-En kyss det är allt! sa han nu för att vara så ärlig han kan.
-EN!? Jasså ville hon inte ha dig eller? skrek hon mot honom.
-Faktiskt så är det så skrek han nu tillbaka.
-Ha ha ha, ville hon inte ens ha dig, men stackars Peter, sa hon och skrattade ett riktigt elakt och vidrigt skratt.
-Nu får det vara nog Sharon! Det är på tiden att jag säger ifrån samt att det är nog nu, jag orkar inte leva med en sådan elak sim som du är! Skrek han nu så han nästan blev hes.
-Sharon det räcker nu! Det är SLUT!Och jag flyttar redan efter jobbet så jag har redan packat sa han nu fortfarande argt men med en mildare ton.
Hon är ju inte klok! Tänkte Peter för sig själv, tog sin väska och smällde igen dörren efter sig.
Senare den dagen och helt ovetandes om morgonens bravader mellan Sharon och Peter ville nu Marcus och Lucinda berätta för Sharon om att dom nu skulle ha barn.
-Vad är det du säger Marcus!? Ska ni ha barn? Det kan ni väl inte sa Sharon argt och trodde nästan att Marcus skojade.
-Mamma, Lucinda väntar mitt barn på riktigt, sa han nu.
-Visst kanske hon är gravid men det är inte ditt Marcus. Du skulle aldrig närma dig henne på det sättet, Aldrig!, sa hon argt och blängde på Lucinda.
-MAMMA! Det är mitt barn och INGEN annans, OKEJ! sa Marcus nu argt
Lucinda började att må väldigt illa och sprang in på toaletten för att kräkas. När hon var klar kom Sharon in för att prata med henne.
-Lucinda jag vet att du är en förståndig flicka. Att säga att barnet är Marcus när det inte är det är fel, väldigt fel, sa Sharon strängt men lugnt.
-Du är ju inte klok! Skrek Lucinda. Vi älskar varandra och jag har bara varit med Marcus och INGEN annan, fatta kärring!
Marcus kom just då och då såg Sharon en chans att få Marcus att förstå att man inte kan lita på Lucinda.
-Åh Marcus! Hör du vad hon kallar mig. Jag som har vårdat henne hela hennes liv och så tackar hon mig på detta sätt. Se Marcus du kan inte lita på en person som hon, sa hon lugnt och spelade väldigt sårad.
-Mamma lägg av! sa Marcus och gick fram till Lucinda och gav henne en kärleksfull kyss.
Sharon rusade ut till vardagsrummet och var riktigt arg. Anita ser sin mamma helt hysterisk och undrar vad som pågår.
-Lucinda! Hon förstör allt, hon har förtrollat Marcus med att säga att hon väntar hans barn.
-Barn!? Men herregud mamma, hon ljuger för honom, du måste slänga ut henne, sa Anita riktigt upprörd.
-Ja jag önskar att jag kunde, men är hon verkligen gravid, Marcus barn eller inte så kan jag inte göra det, inte nu, men en dag så. sa Sharon riktigt förtvivlat.
Marcus kom just då och Anita slängde sig över sin bror.
-Är du helt ifrån vettet!? Det är inte ditt barn Marcus! För att det ska vara det så måste man ju ... ja du vet .. och det har väl du inte gjort .. med henne, eller?
-Ja jag har varit med Lucinda på det sättet och det flera gånger då jag älskar henne, sa han argt.
-ÄLSKAR!? Det går inte att älska henne, vad har hon gjort med dig, min egna tvilling har blivit förhäxad, skrek hon riktigt argt och rusade in till Lucinda.
Lucinda skulle just in i duschen när Anita rusade in och skrek helt galet över henne.
-Du är en Looser!? Vet du det? En sådan slampa som du är, är inte värd min fina bror. Kommer du nära honom igen slår jag ihjäl dig skrek hon argt och gick därifrån. Efter vad hon just sa så blev hon lite rädd för Lucinda då hon har förlorat mot henne flera gånger tidigare.
Dagarna gick och på husbåten var det ingen som pratade med den andre längre. Peter hade ringt till barnen och berättat att han hade flyttat ut för gott. Ingen orkade bråka om det då det var för mycket för dom nu. Alla visste nu att Sharon mådde riktigt dåligt och dom mer eller mindre smög på tå runt henne.
Sharon däremot försökte låtsas att allt var som vanligt men när det blev för tungt så stack hon till hotellet för att jobba lite men när hon kom dit så var det helt tomt. Det var stängt! Ingen var där!
Hon ringde genast till Stina då hon sköter det mesta med hotellet och då fick Sharon veta....
PETER HAR SÅLT HOTELLET!
Allt var nu i kaos och ingen ville vara på husbåten längre utan försökte hitta på annat att göra som att snorkla tex. Just en sådan dag var Lucinda ensam hemma och hon fick plötsligt väldiga kramper i sin mage. Hon vek sig dubbelt och kravlade till sin säng för att lägga sig, men väl där gick vattnet och bebisen var på väg. Hon fixade inte att ta sig upp på sängen och insåg att det blev till att föda på golvet.
-Åh snälla Marcus eller någon annan, kom hem NUUUUUUU skrek hon till då hon fick en riktig kraftig krystvärk.
-AAAAAAHHH!
Efter en stund så var det hela över och Lucinda hade fött fram ...
