Del 54 - Oväntat möte ...

Lucinda stod en kort stund och funderade på vad hon skulle göra. Kalla på vakt kunde hon ju inte göra. Det är ju inte ett dagis det här, och det hade ändå förmodligen bara gjort det hela värre.

Hon tog ett djupt andetag och gick för att gå till sin cell och hoppas på att den andra fången bara stod där av en slump.

Det konstiga i det hela så såg den andra fången ganska glad ut ju närmare Lucinda kom. Hjärtat bultade hårt ju närmre hon kom och började fundera på "Vad ler hon för?". "Glad att få ge mig stryk eller vad?". 

Lucinda är egentligen inte en rädd sim men det hela kändes väldigt konstigt och det blev näst intill obehagligt.

När Lucinda stod mitt framför den andre fången så väntade hon bara på att något skulle ske för det gick inte att ta sig förbi.

- Lucinda jag tänkte att vi kunde passa på att prata lite innan inlåsningen sa den andre fången.

-Öh jaha okej sa Lucinda tveksamt.

-Hur har du det? frågade den andre fången.

-Jo det är väl bra, sa Lucinda förvånat då det var en konstig fråga.

-Åh vad bra, jag har ofta tänkt på dig genom åren och när jag äntligen fick veta var du höll hus så såg jag till att hamna här. Sa den andre  fången lite glatt.

-Tänkt på mig!? Jag förstår inte sa Lucinda och frågade högt, Vem är du egentligen?

-Lucinda titta på mig ordentligt, gör det så ser du vem jag är svarade hon.

Lucinda tittade snabbt och såg inget igenkännbart alls.

-Titta! Se mig i ögonen!

Då förstod Lucinda genast vem det var och hennes reaktion var inte så glatt som den andre fången hade hoppats på.

-Ma ... mamma? sa hon och ju mer hon förstod att det var hennes egna mamma desto argare blev hon.

-Ja det är jag din mamma, men jag föredrar att du kallar  mig Linda, sa Linda.

-DU DIG HAR JAG INGET ATT SÄGA! DU ÄR INGET ALLS FÖR MIG! UR VÄGEN! sa Lucinda riktigt argt. All ilska hon hade byggt upp inom sig genom åren bara exploderade ut rakt i ansiktet på Linda som hade hoppats på en mycket gladare återförening.

-Vänta lite Lucinda, vi kan väl prata lite, Dom låser ju allt snart och då vill jag inte vara kvar här. Och isoleringen är inget kul att hamna i, jag vet. sa Linda som kände att tiden höll på att bli knapp och hon ville få prata lite med sin älskade dotter.

-Du övergav mig när jag var bebis och inte brydde du dig ett enda dugg om mig genom åren. Så det är inte ett enda dugg noga nu heller. Sa nu Lucinda väldigt argt men med en lägre röst för att inte dra till sig vakterna.

-Du har aldrig varit min mamma och kommer aldrig att bli det heller, fortsatte Lucinda argt. Jag har aldrig haft en mamma, jag har fått klara mig utan en mamma och det under en enda stor tortyr under hela uppväxten. Jag grät efter dig i många års tid, och nu är jag vuxen och klarar mig helt själv utan en mamma.

-Men kan jag inte bara få förklara mig lite frågade Linda besviket.

-NÄ! DET KAN DU INTE! Skrek Lucinda till och sänkte sedan rösten snabbt. Nu flyttar du på dig och låter mig komma här ifrån innan vi båda hamnar på isoleringen!.

-Ja du kan gå Lucinda! Men tänk på en sak, jag var bara barnet själv och mycket har hänt sedan dess om du bara kunde låta mig få förklara mig, sa Linda ledsamt och kände sig inte alls glad längre. Du kan gå till din cell nu Lucinda  sa hon och släppte förbi henne.

Lucinda gick direkt till sin cell där hon var riktigt upprörd. Hon hade väldigt mycket blandade känslor inom sig. En del var faktiskt glad över att ha fått se sin mamma igen. Men en stor del var så fruktansvärt arg.

Den natten fick Lucinda ingen sömn alls. Hon vände sig och vred, hon gick runt i cellen för att bli av med lite aggression. Men det gick inget vidare, många tårar gick åt den natten.

Del 53 - Dags att äta

I början av fängelsevistelsen höll Lucinda sig för sig själv. Hon var i sin cell så mycket som möjligt och vägrade att gå till matsalen och med det så fick hon vara hungrig.

Det var ju ingen rumservice och en dag kände Lucinda att hon var tvungen att gå och äta så hon tänkte passa på när dom flesta redan hade ätit så hon fick vara ifred.

Tidigare den dagen hade det kommit en ny fånge, och att sitta inne var inget nytt för henne. Hennes gamla cell stod tom och väntade på henne vilket gladde henne. Att äta var något hon såg fram emot då hon hade levt på gatan ett tag och hon var vrål hungrig.

När Lucinda kom till matsalen var det bara ett fåtal där. Men hon såg ingen mat och antog att hon var för sen och fick vara utan.

-Du får fixa något eget, sa en röst en bit bort. Det var Crazy som satt och åt, hon berättade för Lucinda att är man sen så får man fixa något eget av det som finns.
-Okej, tack, sa Lucinda tyst. Hon hittade några våfflor som fanns kvar från gårdagens frukost.

-Jasså du har krupit ut från din lilla håla nu sa Pia när hon skulle sätta sin tallrik i diskmaskinen.

-Öh, ja sa Lucinda lite mumlande. Hon kände inte igen sig alls, det var som den riktiga Lucinda inte var i fängelset. Utan det var som att den äkta Lucina var utanför fängelset och väntade på henne. Här var hon som ett tyst litet barn som var livrädd för alla.

-Pia heter jag sa Pia lite hastigt.

-Lucinda sa Lucinda och gick där ifrån. Nu var det lite väl mycket på en gång, och egentligen ville hon bara springa tillbaka till cellen, dra täcket över huvudet tills hon ska hem igen. Men Det fungerar inte och det är bara att bita ihop och försöka samla ihop sig och försöka vara Lucinda Vader.

Hon satte sig så långt ifrån dom alla för att få vara i fred och kunna samla ihop sig lite. Våfflorna var svampiga och nästan oätliga men just nu vågade hon inte göra något annat än att äta dom.

När hon hade ätit klart och var redo för att gå så kom den nya fången och satte sig hos henne.

-Hej Lucinda! Jag hörde att du skulle vara här, sa fången glatt.
-Öh jaha sa Lucinda lite tveksamt rädd.Vem är detta nu? Är det någon från den kriminella ligan som fick henne fast? Är hämnden inte över? Ju mer hon tänkte över det desto mer rädd blev hon.

-Jag måste gå nu sa hon och reste sig upp för att sätta tallriken i diskmaskin.
-Visst vi syns! sa fången.

När Lucinda skulle lämna matsalen så såg hon att den nya fången stod vid den första gallerdörren. Nu blev hon smått rädd och orolig, Kommer hämnden alla redan? Detta är enda vägen ut och hon måste ta sig förbi, frågan är bara hur?

Del 52 - Fängelset 1

Ja Lucinda fick mot sin vilja ett nytt hem och familj. Ja familj kanske är att ta i men nya kamrater har hon i alla fall fått.

Hon har även fått ett alldeles eget rum ....

Hennes nya kamrater är:

Greta Jansson en trebarns mor som har tagit död på alla sina 3 barn genom att dränka dom i badet.

Hon fattade aldrig hur illa det var med det hon hade gjort. Så hon satt ofta och planerade saker hon skulle göra med dom när hon blir utsläppt. Men hon kommer aldrig ut då hon har fått livstid.

Astrid Berggren "Musen" Hon hade strypt sin man när han sov och hade sedan matat sin möss med honom. Att hon sedan knappt hördes eller syntes gjorde det lätt för dom andra fångarna att kalla henne för "Musen"

Lowa Kapron: Sitter inne för rånmord på en äldre dam. Har ingen familj alls då hon har vuxit upp i olika fosterhem tills hon blev ungdom och blev sedan boende på gatan.

Men hon lyckades se till att fängelsedirektören särbehandlade henne med att låta henne få ha en gammal kassettbandspelare där hon kunde få lyssna lite på radio. Böcker fick hon gärna låna med sig till cellen.

Det var annars väldigt strikt på sådana saker men Lowa hade en väldigt bra övertalningsförmåga.

Nicolina Dé Fina: Var en tonårstjej som dödade sin pappa i självförsvar. Han förgrep sig på henne och en dag fick hon nog och försökte ta sig därifrån. Pappan ville ju inte att världen skulle få veta vilket svin han var så han försökte stoppa henne med att döda henne. Men hon lyckades ta dö på honom först. Dessvärre ansåg rätten att hennes pappa var oskyldig i det hela och hon fick livstids fängelse. Hon har nu överklagat domen och väntar nu på att domstolen ska ändra sig.

Hon står ofta och tittar ut och drömmer sig bort till ett lyckligt liv med man och barn. Hoppas bara hon får chansen att uppleva det.

"Crazy": Ingen vet vad hon egentligen heter. Men det dom vet är att hon är helt galen. Trots sin unga ålder så är alla medfångar på sin vakt då hon helt plötsligt kan flippa ut och attackera. Inte ens psykvården vill ha henne så därför har hon suttit på fängelset sedan hon blev tonåring. Man hoppas att äldre fångar ska få i ordning på henne. Men eftersom hon har huggit ett spädbarn till döds i en matbutik så måste hon hållas inlåst.

Men alla undviker henne så mycket det bara går. Vilket kanske är det bästa.

Pia Knox: En väldigt argsint fånge! Nåde den som inte gör som hon vill. Hon själv anser att hon inte hör hemma på fängelset då hon är oskyldig. Men hon har varit med i flera bankrån för att få pengar till sin sjuka dotter. Hennes man vägrade vara delaktig i rånen. Så hon är arg på honom och på samhället som inte hjälper hennes dotter. Dottern har en muskelsjukdom som gör att hon har svårt att gå, och med åren kommer det bara bli värre och värre tills hon tillslut dör. Men det går att bromsa det hela med mediciner som kostar multum av simdaler. Simdaler dom inte har.

Hon har lyckats smuggla in en mobiltelefon så hon kan prata med sin dotter varje kväll för att säga godnatt. Ibland lyckas dom även spela ett mobilspel tillsammans. Men dom måste smyga med det så det är inte alltid dom hinner spela.