tisdag 13 maj 2014

Del 25 - Flera fiender och en vän

Jag vill som författare säga att jag är verkligen inte för mobbing på något sätt även om man kan tro det när det verkar förekomma sådant just nu i storyn. Det är mycket ilska och mobbing, tyvärr så är det faktiskt så det är för många under sin uppväxt. Det jag berättar är för att förstå Lucinda senare i livet om varför hon är den hon är. Jag börjar själv tycka att det är för sorgset i hela storyn just nu, men det kommer att lätta.

En dag efter skolan så var det en kille i klassen, Benny som undrade om Lucinda ville följa med hem och leka. Lucinda blev uppspelt och glad över att någon faktiskt ville bli hennes vän så hon tackade genast ja och åkte med bussen hem till honom. På bussen kändes det lite pinsamt tyst då Lucinda inte riktigt visste hur hon skulle vara, hon är ju inte van att ha kompisar speciellt inte en söt kille som Benny. Benny verkade lite konstig just nu, men kanske var han lite nervös över att ta med Lucinda hem.


Där Benny bodde så var det ett stort fint hus. Dom var väl inga krösusar, men fattiga var dom inte.
-Nu skulle familjen Gyllenstjärna se vilken kompis jag har tänkte Lucinda när dom skulle upp för trappan till ytterdörren.
-Varför följer du efter mig? frågade Benny plötsligt och surt.
-Jag följer inte efter, sa Lucinda väldigt förvånat då hon inte förstod varför Benny sa det han just sa.
-Det gör du visst, jag bor här, inte du! sa Benny argt och tyket.
-Men vi skulle .. sa Lucinda som blev avbruten.
-VI SKULLE INGET ALLS! Tror du att jag vill leka med en sådan smutsunge som dig, du stinker, sa Benny då han verkligen inte ville veta av henne. Han hade slagit vad med några andra killar från skolan för att se om han vågade ta med Lucinda hem.
-Men vill du inte vara min vän?, sa Lucinda ledset och väldigt förvånat.
-Ha ha ha, skulle jag vara din vän, ha ha ha. Du är ful och äcklig! INGEN vill vara din vän inte ens din slampiga mamma vill vara det eller vara din mamma för huvud taget. STICK!

-Åh du kommer att få ångra detta Benny sa Lucinda riktigt argt fast med en ganska låg röst. Du kommer en dag att springa åt andra hållet varje gång du ser mig, det lovar jag.
-Ha jag är inte ett dugg rädd för dig sa Benny.
-INTE sa Lucinda och spände blicken i honom som visade honom ett riktigt äkta hat. Sedan vände hon sig där ifrån och började springa så fort hon kunde och så lång bort hon orkade.
-Inte gråta, inte gråta, mumlade hon för sig själv och gjorde allt för att bita ihop.


När Lucinda inte orkade springa mer så såg hon stadens trädgård för första gången. I trädgården fanns det både frukt och grönsaker. Hon hade aldrig fått äta frukt innan och se dessa röda vackra äpplena i äppleträden gjorde så att hon totalt glömde vad som just hade hänt. Hon plockade sitt allra första äpple och stod och tittade på det länge då hon tvekade över om hon skulle äta det eller spara det. Det var ju så vackert, för vackert för att ätas. Men efter en stund så tänkte hon att det finns många fler och det är minst lika vackra som detta så varför inte se om det smakar gott med.


OM DET GJORDE!? Det var hur gott som helst, Lucinda hade aldrig ätit något så gott i hela hennes liv. Hon fyllde sina fickor med äpplen för att spara tills när hon ville trösta sig lite. När hon just skulle gå så såg hon små buskar med lika fina röda äpplen. Hon gick fram för att plocka ett och ser då att det var nog inget äpple för denna var betydligt mjukare. Så mindes hon plötsligt att hon har sett Sharon äta sådana ibland till middagen och hon verkade kalla dom Tomat.

Lucinda smakade genast på tomaten och även den var himmelskt god, men inte så praktisk att ha i fickan då den är så mjuk.
-Tomater när jag är här, Äpplen när jag inte är här sa hon med en bestämd röst till sig själv. Innan hon gick så åt hon en tomat till då hon inte visste när hon skulle hit nästa gång.

Där hemma kalasade familjen då Sharon nu hade blivit en åldring, dom undrade inte var Lucinda var och Lucinda brydde sig inte om att dom hade kalas utan henne.


Lucinda var hur trött som helst på familjen då dom inte brydde sig alls om henne. Hon fick visserligen , säng, kläder och mat men inget mer än så. Ofta fick hon sköta alla hushållsarbeten då dom mer eller mindre krävde det

  • Sharon var den som visade sitt ogillande mest gentemot Lucinda och pratar så lite som möjligt med henne.
  • Peter bryr sig inte så mycket men han är aldrig otrevlig eller elak mot henne, egentligen vill han nog inte behandla henne så som dom gör men på något sätt så har Sharon ett sätt att få honom att inte bry sig om Lucinda.
  • Clare är lite som Peter, men hon känner samtidigt ett sådant svek ifrån Linda så hon har svårt att tycka om Lucinda som är en kopia av sin mor till utseendet.
  • Anita tar efter sin mor och lite till, hon har även spridit elaka saker om Lucinda på skolan. Att ge sig på Lucinda ser hon inga problem med då ingen ber henne att sluta.
  • Marcus är den som är vänligast mot Lucinda då han tycker att hon är både snäll och söt. Men han visar inte det för dom andra i familjen, men han har inte stått upp för Lucinda ännu även om han skulle vilja det. Han är rädd för att han ska få skäll, så han har lite svårt att veta hur han ska vara mot henne.
Att få sova i lugn och ro var ingen garanti, dom duschade och gick på toaletten när dom ville utan att säga ett enda ord till Lucinda, sjunga i duschen gick bra vilket Lucinda hatade. Men Marcus, dom få gångerna han blev tvungen att gå in, bad han alltid om ursäkt till Lucinda som försökte sova.

-Åh förlåt Lucinda, men jag kan inte hålla mig längre, viskade han så tyst han kunde till Lucinda som låg och sov.
-Det gör inget, mumlade Lucinda tillbaka då hon visste att han bara störde om han var tvungen och så var han både tyst och snabb.



Sharon hade fått sig ett nytt kök på sin födelsedag. Istället för att alla skulle bestämma inredningen tillsammans så låtsades dom alla inför Sharon då dom då tog reda på hur hon ville ha köket. Köket var sedan klart på Sharons födelsedagsmorgon och hon blev glatt överraskad och gladdes mycket åt att hennes underbara familj hade tänkt så på henne.


Morgonen efter Sharons födelsedag och dom åt frukost så satt Anita och blängde på Lucinda väldigt surt. Allt Lucinda gjorde var att fixa sig något att äta och stirrade tillbaka på Anita med en sur min. Dom pratade aldrig med varandra, i alla fall inte Lucinda till Anita, då hon avskydde den snorungen som trodde att hon var något för att hon hade en familj, en hemsk familj.

-Vad glor du på, frågade Anita Lucinda tyket.
-Gissa det du sa Lucinda och fortsatte med sitt.
-Då kan du gå in på ditt rum, Ooops! Badrummet menar jag och äta din frukost, detta är vårat kök, sa Anita med ett hånflin.

Lucinda brydde sig inte om det utan stod upp och åt sin smörgås hon just hade gjort, och svara tillbaka brydde hon sig inte om att göra, även om hon ville.

Varken Clare eller Sharon sa något då dom inte orkade att lägga energi på Lucinda, dom har ju inte valt henne och bett henne att bo här.


När Lucinda hade ätit klart så var hon på väg till sitt "rum" för att få vara ifred och äta ett av sina äpplen, så stoppades hon av Anita som hade en del att säga till Lucinda.
-Du tror att du är något va!? sa Anita tyket, men Lucinda svarade inte stod bara och kollade på den fula glasögonormen.
-Du tror att killarna i skolan tycker att du är så himla snygg, fortsatte hon.
-Men vet du? INGEN bryr sig om dig för du är så ful så att det svider i folks ögon när dom tittar på dig, sa Anita och gick därifrån.
Lucinda höll masken hela tiden, men egentligen höll hon på att spricka av ilska inombords, när Anita gick så gick Lucinda in till sig och åt tre stora saftiga röda äpplen på raken för att må lite bättre.


Husbåten började ta form och snart så skulle ett första riktiga sovrum bli klart. Än så länge låg det i planeringen och alla utom Lucinda var så klart med.



Hela familjen uppskattade sin husbåt och var nöjda över sitt nya hem, men det var inte alla som uppskattade det lika mycket. När Peter var på stranden så kom en hotellgäst och skällde ut honom.

-Här betalar jag faktiskt dyra pengar för att få en underbar hotellvistelse och det enda jag får se är ert gräsliga hus! Skrek kvinnan rakt i ansiktet på Peter.
-Åh lugn damen! Den ligger bara där tillfälligt  sa han för att lugna henne.
-LUGN! Är du inte klok? Och husbåten har faktiskt legat här hela min vistelse, i 3 dagar, det är inte tillfälligt, hur kan du stå och ljuga för mig? sa hon riktigt argt.
-Ok, du har rätt, men om jag tar och flyttar på den nu blir det bra då? frågade han då han ville göra gästen nöjd.
-Hur kan det bli bra? Jag är ju på väg hem nu, men andra gäster kanske skulle uppskatta att ni flyttar på den. sa kvinnan som fortfarande var väldigt arg, och hon skulle förmodligen vara arg i en vecka över sin misslyckade semester.
-Du kan få 3 dagar till, Gratis om du vill? försökte Peter för att få henne att vara nöjd, men det var visst inte så lätt.
-Är du inte klok! fick han till svar när kvinnan vänder sig om och går iväg därifrån.
-3 dagar gratis! ropar han efter henne.
-Över min döda kropp skrek hon tillbaka och fortsatte med raska steg därifrån mot taxin som stod och väntade på henne.


Peter tog då ett snabbt beslut över att flytta husbåten innan dom förlorade fler gäster, och den arga kvinnan lär nog aldrig komma tillbaka. Så nu gällde det att rädda dom gästerna som finns kvar.

                                          Innan flytt

                                          Efter flytt

Samtidigt på stranden så har Lucinda och Anita återigen kommit ihop sig och  Anita använder sig av sin elaka tungan även nu. Hon upprepade många av dom ord och meningar hon brukade säga till Lucinda och Lucinda bara stod och tog emot det då det började bli vardagsmat för henne. Men ibland så fick Anita till det så att Lucinda faktiskt blev ledsen och arg och kämpade emot att inget göra åt det.

-Din pappa är så ful så han måste ha en påse över huvudet när han går ut., sa Anita och skrattade.


-Din mamma ska vi inte prata om, fortsatte Anita, hon tycker att du är den vidrigaste simbarnet som finns och därför ville hon bli av med dig. Hade hon kunnat så hade hon stoppat dig i sopporna i samma stund hon såg dig ...


Nu gick det bara inte längre, Lucinda hade samlat på sig så mycket ilska mot familjen Gyllenstjärna och speciellt mot Anita elaktunga. Lucinda bara helt plötsligt slängde sig över Anita för nu var det vinna eller försvinna som gällde.  Dom båda skrek och drog varandra i håret, Anita körde fult spel och bet Lucinda i benet och då tog Lucinda och vred om hennes näsa och det riktigt hårt. Anita fick riktigt ont där och började att gråta.

-Nu får det räcka din tattarunge!, skrek plötsligt Clare som hade kommit springande då hon hade sett vad som skedde.
-Gärna för mig, sa Lucinda argt, jag vann över fröken Elaktunga ändå.


-Du passar dig Lucinda, sa Clare argt. Du rör inte min syster igen för då är det jag som klappar till dig, kom ihåg det.
-Men .., mer fick inte Lucinda sagt för hon insåg att det var lönlöst, så istället för att fortsätta så sprang hon bara där ifrån, och denna gången sprang längre än någonsin.


-Ha ha kolla fegisen vad hon springer sa Anita och skrattade.
-Du ska vara försiktig med vad du gör Anita! sa Clare argt. nästa gång kanske jag inte skyddar dig och tänk på det. Och Lucinda är stark det vet du!

För första gången i sitt liv så skämdes Anita, men inte för vad hon gör mot Lucinda utan för att Clare skällde på henne vilket hon verkligen inte var van vid.

Se lucinda springer

För Lucinda så kändes det som att hon sprang till världens ände och när hon tillslut stannade så la hon sig ner en stund och började kolla på dom stjärnorna som nu började träda fram ur mörkret. Hon låg och tänkte på sina föräldrar, vem är hennes pappa? Och var är hennes mamma?

Efter en stund satte hon sig upp och tog fram ett anteckningsblock ur fickan som hon egentligen skulle göra sin läxa i. Hon började att skriva ett brev till sin mamma som hon hoppades en dag att hennes mamma skulle få och kunna svara på.

Hej Mamma!
Jag saknar dig så väldigt mycket och jag hoppas verkligen att du saknar mig. Du borde göra det för innan du lämnade mig så var jag ditt allt, jag vet det för jag minns det.
Jag önskar så att du var med mig nu och kramade mig och pussade mig som du brukade göra. Mamma var är du? Snälla kom och hämta mig, jag står inte ut med dessa vidriga simmar mer. Jag behöver dig och du kanske behöver mig mamma. Jag lovar att vara världens bästa dotter i hela världen. Snälla mamma kom snart för jag behöver dig nu ...

Lucinda


När hon hade skrivit klart så började hon att vika ihop det bladet från blocket för att göra den till en ros som hon ska ge sin mamma när hon har kommit för att hämta henne.
-UUÄÄHH! Skiker hon plötsligt och knycklar ihop pappret och river det i småbitar och bara slänger iväg det.
-Du kommer ju aldrig läsa detta ändå, för du övergav mig mamma! Du övergav din dotter! Skrek hon ut mot havet så högt hon kunde. Sedan började hon att springa igen en bit för att sedan gå sakta hem till sin säng.


Under tiden har familjen ätit middag och ingen har saknat Lucinda, förutom Marcus.
-Mamma när kommer Lucinda frågade han medans han slickade rent sin tallrik.
-När hon kommer, svarade Sharon kort. Men när hon fick se vad Marcus gjorde så blev hon inte glad.
-Är det Lucinda som har lärt dig att äta på detta sättet?


Just då kom Lucinda hem och Marcus la genast ifrån sig tallriken och sprang fram till Lucinda som såg lite nedstämd ut.
-Hej Lucinda! Hur är det? frågade han då han såg att det var något.
-Det är bra Marcus, men jag vill inte prata om det, om det är ok? sa hon och började gå mot sitt "rum".
-Det är ok Lucinda, sov gott! sa han med ett stort leende som fick Lucinda att le lite smått tillbaka.
-Godnatt Marcus, sa hon och stängde dörren om sig.