Hon tog ett djupt andetag och gick för att gå till sin cell och hoppas på att den andra fången bara stod där av en slump.
Det konstiga i det hela så såg den andra fången ganska glad ut ju närmare Lucinda kom. Hjärtat bultade hårt ju närmre hon kom och började fundera på "Vad ler hon för?". "Glad att få ge mig stryk eller vad?".
Lucinda är egentligen inte en rädd sim men det hela kändes väldigt konstigt och det blev näst intill obehagligt.
När Lucinda stod mitt framför den andre fången så väntade hon bara på att något skulle ske för det gick inte att ta sig förbi.
- Lucinda jag tänkte att vi kunde passa på att prata lite innan inlåsningen sa den andre fången.
-Öh jaha okej sa Lucinda tveksamt.
-Hur har du det? frågade den andre fången.
-Jo det är väl bra, sa Lucinda förvånat då det var en konstig fråga.
-Åh vad bra, jag har ofta tänkt på dig genom åren och när jag äntligen fick veta var du höll hus så såg jag till att hamna här. Sa den andre fången lite glatt.
-Tänkt på mig!? Jag förstår inte sa Lucinda och frågade högt, Vem är du egentligen?
-Lucinda titta på mig ordentligt, gör det så ser du vem jag är svarade hon.
Lucinda tittade snabbt och såg inget igenkännbart alls.
-Titta! Se mig i ögonen!
Då förstod Lucinda genast vem det var och hennes reaktion var inte så glatt som den andre fången hade hoppats på.
-Ma ... mamma? sa hon och ju mer hon förstod att det var hennes egna mamma desto argare blev hon.
-Ja det är jag din mamma, men jag föredrar att du kallar mig Linda, sa Linda.
-DU DIG HAR JAG INGET ATT SÄGA! DU ÄR INGET ALLS FÖR MIG! UR VÄGEN! sa Lucinda riktigt argt. All ilska hon hade byggt upp inom sig genom åren bara exploderade ut rakt i ansiktet på Linda som hade hoppats på en mycket gladare återförening.
-Vänta lite Lucinda, vi kan väl prata lite, Dom låser ju allt snart och då vill jag inte vara kvar här. Och isoleringen är inget kul att hamna i, jag vet. sa Linda som kände att tiden höll på att bli knapp och hon ville få prata lite med sin älskade dotter.
-Du övergav mig när jag var bebis och inte brydde du dig ett enda dugg om mig genom åren. Så det är inte ett enda dugg noga nu heller. Sa nu Lucinda väldigt argt men med en lägre röst för att inte dra till sig vakterna.
-Du har aldrig varit min mamma och kommer aldrig att bli det heller, fortsatte Lucinda argt. Jag har aldrig haft en mamma, jag har fått klara mig utan en mamma och det under en enda stor tortyr under hela uppväxten. Jag grät efter dig i många års tid, och nu är jag vuxen och klarar mig helt själv utan en mamma.
-Men kan jag inte bara få förklara mig lite frågade Linda besviket.
-NÄ! DET KAN DU INTE! Skrek Lucinda till och sänkte sedan rösten snabbt. Nu flyttar du på dig och låter mig komma här ifrån innan vi båda hamnar på isoleringen!.
Lucinda gick direkt till sin cell där hon var riktigt upprörd. Hon hade väldigt mycket blandade känslor inom sig. En del var faktiskt glad över att ha fått se sin mamma igen. Men en stor del var så fruktansvärt arg.
Den natten fick Lucinda ingen sömn alls. Hon vände sig och vred, hon gick runt i cellen för att bli av med lite aggression. Men det gick inget vidare, många tårar gick åt den natten.
