Sharons samtal gällde inte Lukas utan något helt annat. Hon ville bara iväg från hemmet efter allt som skett den sista tiden även om det innebar att ta med sig Lucinda. Men snart är hon ingen tonåring längre och då kan Sharon sparka ut henne på gatan där hon hör hemma. Så hon bokade en tre dagars resa till Kina för att lära sig mer om deras kultur och kanske även gå på skattjakt.
Lucinda totalt vägrade att åka med först då hon mer än gärna ville slippa se Sharon. Men Marcus övertalade henne att åka med då han ansåg att detta kunde vara ett sätt för dom att visa Sharon att dom hör ihop och att Lucinda är en bra sim. På så sätt kanske dom kan få Lucas tillbaka. Det var riktigt motvilligt som Lucinda packade sin väska för resan men insåg att Marcus kunde ha rätt. Det var dags att visa sig redig inför Sharon så hon får sin son tillbaka till sig.
Anita däremot var eld och lågor för tänk om hon träffade en söt kines pojke då dom alltid är så söta som små.
Resan var lång och dom var alla väldigt trötta efter resan men samtidigt ganska pigga av nyfikenhet av landet.
-Är det här vi ska bo? undrade Marcus när dom stod framför en väldigt lång trappa.
-Ja det är här sa Sharon glatt.
-HÄR! Det är inte klokt ju! Jag orkar inte gå alla dessa trappor, gnällde Anita.
-Sluta gnäll, fräste Lucinda som var trött på Anitas gnällande under hela resan. Men hon ville även låta positiv inför Sharon. Men innerst inne så kände hon exakt som Anita när det gällde alla dessa trappor. en stor SUCK! Ekade inom henne när hon tittade upp på alla 230 trappstegen. Ja hon räknade dom faktiskt när hon väl började gå upp.
Men innan hon gick upp drog hon Anita åt sidan för att prata med henne lite.
-Anita, jag vet det är sjukt mycket trappor, men om jag ska fixa denna resan ihop med Sharon så vill jag inte höra ditt gnäll. Snälla kan du försöka vara mer positiv för Lucas skull. Jag måste få honom hem till mig igen. Snälla Anita? bad Lucinda henne så trevligt och snällt hon kunde.
-Åh Lucinda! Vad dum jag är, sa Anita och såg skamsen ut. Förlåt, det var själviskt av mig, jag lovar att skärpa mig för jag vill också få hem Lucas. Förlåt Lucinda!
-Tack Anita sa Lucinda och började sakta gå upp alla dessa trappor som hon då räknade till 230.
När dom hade lämnat sitt bagage på rummen och gjort lite toalettbesök beslutade dom sig för att utforska det stora torget med dess butiker.
När dom kom till torget så fick Lucinda fnatt och började att vråla av längtan efter Lucas. Hon kände plötsligt ett sådant tryck av längtan att hon behövde pysa ut lite. Hade hon inte gjort det så hade hon förmodligen startat ett gräl med Sharon istället.
Att Lucinda plötsligt vrålade fick inte Sharon att reagera synligt, men inom sig tänkte hon att hon verkligen har gjort rätt med att ta Lucas ifrån henne.
Marcus däremot var inte lika nöjd.
-Varför Lucinda! Du skulle ju skärpa dig! sa han lite argt.
-Ja det var dumt Marcus, jag vet men jag kunde inte låta bli, jag var bara tvungen att pysa ut lite.
-Jo det är klart men kan du försöka att göra det när hon inte står alldeles bredvid dig?
-Ja jag ska försöka, men det är inte lätt.
-Ja jag vet gumman, kom nu får vi skynda oss ikapp sa han och tog Lucinda i handen och började att gå efter Anita, Sharon visste dom inte alls vart hon tog vägen.
Anita stötte på en äldre kvinna som ville att Anita skulle komma in i hennes butik för att handla för idag var det stor "rea". Men Anita var lite tveksam först men gav tillslut efter, då damen var ju så trevlig.
Sharon hon hade gått in i ett museum för att se lite olika fina kinesiska prydnader. Hon önskade att hon hade några av dom själv, men tyvärr så var dom för dyra för hennes plånbok. Men det kanske finns någon billig kopia i någon av butikerna.
Anita var i den trevliga damens butik en kort sekund för när hon såg en söt kinespojke i matstället bredvid så gick hon genast dit.
-Hej vackra blonda flicka, sa kinespojken, vill du ha lite mat? Idag är Vårrullarna med lite äggnudlar extra goda.
-Nja, jag vet inte riktigt svarade Anita tveksamt. Vad heter du? undrade hon sedan.
-Ja heter Dishi Chang, och vad heter du?
-Anita Gyllenstjärna svarade hon med ett stort leende.
-Åh Gyllenstjärna, passar dig bra flickan med det vackra gyllene håret.
Dishi Chang flörtade en del med Anita för att få henne att köpa hans mat och sedan för att köpa något hos hans mor som har butiken bredvid. Men Anita förstod aldrig det utan hon trodde verkligen på att hon nu hade hittat sin drömkille. Hon lyckades få hans mobilnr så dom kunde prata ibland. Dishi Chang hade träffat många vackra turister som fått hans nummer men som ändå inte har hört av sig igen. Och så trodde han att det var även nu.
Under tiden så var Marcus så varm och såg en äldre dam simma runt i dammen/fontänen/poolen. Han var osäker på vad det egentligen var men tänkte att kan hon bada där i så kan han. Så han hoppade genast i.
-Kom Lucinda, ropade han. Hoppa i du med det är jätte skönt.
-Du vet att jag inte kan simma Marcus, viskade hon lite argt.
-Men jag kan lära dig, kom nu, bad han snällt.
-Nej, absolut inte här, sa hon argt.
-Ja jag ska inte tjata, vi får ta det hemma, ok? undrade han och simmade vidare.
-Visst , mumlade Lucinda tillbaka.
När Marcus hade simmat en stund och Lucinda stod och väntade kom en man fram till henne och knackade henne på axeln. Hon vänder sig om och ser en halvnaken kines stå och stirra på henne med världens leende.
-Vad är det med dig egentligen!? skrek hon till då han såg läskig ut med bar överkropp och nästan såg ut att dreggla över henne.
-Men jag ... mer fick han inte fram.
-Ta ditt fule tryne och din läskiga kropp och gå härifrån. Jag vill inte att du rör vid mig igen, hör du det!? fortsatte hon. Och sluta glo på mig, stick!
-Men jag skulle ...
-Skulle vad!? Flörta med mig som ni gör med alla turister!? Nä du den går jag inte på!
Marcus såg vad som hände och skyndade sig upp ur vattnet. Lucinda slängde sig om hans hals och bara grät. Marcus tittade på den mannen och bad så mycket om ursäkt då Lucinda inte mår så bra för tillfället.
Vad han egentligen ville fick dom aldrig veta då han nu var vettskrämd och godtog Marcus ursäkt och mer eller mindre sprang därifrån. Efter detta så var han aldrig mer bland turister eller annat folk heller för den delen då han hellre höll sig i sin stuga långt uppe i bergen tillsammans med sina gamla föräldrar. Han gifte sig aldrig då han aldrig träffade någon flicka att gifta sig med. Han dog strax efter sina föräldrar av sorgen över att vara ensam för resten av sitt liv.
-Känns det bättre nu Lucinda? Han springer iväg nu och kommer inte att komma nära dig igen, sa Marcus lugnande.
-Ja jag vet inte vad som hände inom mig men jag blev bara så rädd. Förhoppningsvis såg inte Sharon detta, sa Lucinda lite oroligt.
-Nä jag tror inte hon gjorde det, sa Marcus och försökte se om han kunde se henne vilket han inte kunde.
-Åh Marcus! Du är ju bara bäst! sa Lucinda och slängde sig över honom och kysste honom hårt.
Han svarade alla sms med ett enda: - Ska sova, godnatt!
Sharon hade med sig Vickys laptop vilket hon alltid bar med sig och hon hade inte raderat något av det Vicky hade på den. Hon tog nu fram den för att se om hon kunde hitta något kul att göra nästa dag.
-Vet ni sa Sharon plötsligt! Idag har vi varit och även sett ut som turister. Imorgon ska vi smälta in och gå på en liten skattjakt långt uppe i bergen..
-Smälta in? undrade Anita.
-Ja ni får se imorgon skrattade Sharon, vilket hon inte gjorde alltför ofta nu för tiden. Men att skratta gjorde henne gott och hon hoppas att hon kan smitta av sig på resten av familjen.
Nästa dag kom och Sharon delade ut kläder och hattar till dom alla. Och när dom hade gått ner alla trappor kom dom på att dom glömt att äta frukost. Att gå på skattjakt med tom mage är inget bra så det första dom skulle göra var att leta upp mat.
Att gå utklädd på stan var inte det roligaste Lucinda visste. Hon tyckte att det kändes mer som en Halloween utstyrsel än att dom ska smälta in. Inte en enda kines bar dessa hemska hattar igår. Och ROSA kläder, hon HATAR ROSA! Men allt för sin älskade Lucas.
Dom gick in hos Dishi Changs matställe, Anita kände sig urdum i dessa kläder inför Dishi Chang så hon mumlade bara fram ett litet hej. Dishi Chang sa snabbt hej tillbaka och såg sedan till att dom alla fick sin frukost.
-Vem säger att du kan hålla balansen med en vespa om du inte ens kan cykla? ifrågasatte Anita.
-Ja ja cykla då, jag går eller springer, sa Lucinda surt.
-Men jag kan skjutsa dig sa Marcus.
-Nä tack jag springer, svarade hon buttert då hon gärna hade åkt med Marcus men ville inte visa sig svag inför Sharon.
Att cykla var ganska svalkande tyckte dom som cyklade medan Lucinda blev desto mer svettigare av att springa i värmen.
När dom väl var nere i för att leta efter skatten så var dom alla trötta, svettiga, hungriga och på dåligt humör. Ingen av dom visste vad dom skulle göra och det blev mer tjafs om att göra skattjakten eller att ge upp innan dom ens hade börjat.
-Jag tycker att vi gör detta imorgon istället, sa Anita högt. och hon fick medhåll från Marcus och Lucinda
-Nä nu när vi väl är här så kan vi väl fortsätta, ansåg Sharon. Kom igen nu Anita, min lilla flicka.
-Nä mamma jag orkar inte, klockan är över midnatt och jag är helt slut. Jag behöver duscha och få i mig mat. Snälla mamma, vi kan väl göra detta imorgon?
-Ja ja, ni slipper väl då, men imorgon så kanske vi inte hinner med det, men vi får väl se.
-Tack mamma! sa Anita och gav Sharon en kram.
Nästa morgon var dom alla pigga och glada och Sharon ville göra ett nytt försök med skattjakten, men dom andra hade annat dom ville göra, vilket inte gladde Sharon direkt, men insåg att tonåringar vill väl inte hänga med mamma jämt.
-Förlåt mamma, sa Marcus men jag och Lucinda vill kolla in ett träningscenter, men du kan följa med om du vill?
-Tack Marcus, men jag låter bli, kan vara skönt att vara ifrån Lucinda innan vi ska trängas i ett flygplan.
-Är du säker? undrade Marcus.
-Ja jag är säker, jag kan kolla lite butiker istället, sa hon med ett litet leende.
Att besöka ett träningscenter inte något som Lucinda vill egentligen men hon gör det för Marcus då hon vet att han har velat detta sedan dom kom till Kina. Dom båda testade att träna lite och Marcus köpte med sig ett träningsredskap hem, vilket Sharon inte var så lycklig över, men godtog det ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar