Del 18 - Inte som alla andra dagar

Sharon och Clare vakade över Vicky hela natten och tyvärr visade Vicky inga tecken på att hon blev bättre utan det var snarare tvärtom. Hon blev bara sämre och sämre för varje timma och Dr End hade gjort en sista undersökning av Vicky och konstaterat och det tyvärr inte fanns något att gör för henne längre. Hjärtat var riktig svagt och hennes lungor fylldes med vätska, dom försökte att tömma men det hjälpte inte då det bara kom mer. Allt dom nu kunde göra var att låta henne ha det så bekvämt som möjligt och finnas för henne, även om hon inte ens var direkt närvarande längre. 

Inte en enda gång under natten hade Sharon visat något intresse av Clare som bara grät och grät. Hon ville bara springa därifrån men hon kunde inte lämna Vicky ensam med Sharon. Hur hemskt det än var så ville hon vara med enda till slutet.

Tidigt på morgonen kom Peter äntligen dit och Sharon bara slängde sig över honom och kramade om honom hårt. Peter kramade lika hårt tillbaka och när Sharon äntligen kunde få känna hans trygga famn omkring sig så kunde hon inte hålla sig längre. Tårarna bara rann och hon ville inte släppa hans famn.

Plötslig så reste Syster Karin sig upp då även hon satt där som stöd åt dom.

-Hon lämnar er nu, sa Syster Karin då hon hörde Vicky ta sitt sista andetag.

-NEJ! skrek nu Sharon av förtvivlan då hon plötsligt kände sig infångad av Peter. Hon skulle ju hålla Vickys hand när hon lämnade dom och nu fick hon inte det.

-SLÄPP! SLÄPP MIG! skrek hon helt hysteriskt. Hon fick som hon ville, Peter släppte men då var allt redan över. 

Vicky hade nu lämnat dom ...

Clare var helt förstummad och visste inte vad hon skulle göra, utan hon bara grät och kunde inte förstå att man kunde gråta så mycket som hon nu har gjort. Och mer tårar verkade det nu finnas. Nu kunde Clare ha börjat fundera på vad som skulle ske med henne men det gjorde hon inte utan hon bara tyckte så synd om Vicky att hon hade fått dö nu i tonåren utan en enda chans att skaffa sig en egen familj. Efter att hon hade tänkt det så kom hon på att hennes framtida dotter ska få namnet Vicky för att hedra sin älskade syster.

Efter någon timma lämnade dom alla sjukhuset för att åka hem och vila upp sig och duscha m.m för att sedan åka tillbaka för att ta ett riktigt sista farväl innan liemannen kom för att ta med henne, men Clare stannade hemma då hon ansåg att hon hade sagt hejdå klart.
Att Vickys ande var blå var för att det som tillslut tog hennes liv var den vätska hon samlade i sina lungor, hon drunknade alltså.

Sharon kunde inte titta på Vicky en sista gång då hon ville minnas sin vackra dotter som den glada härliga tjej hon var.

När Liemannen hade hämtat hem Vicky tog han sig hem till Clare som blev alldeles chockad över att se honom där.

-Jaha är det min tur nu eller? sa hon argt till honom.

Liemannen svarade inte.

-Varför tog du min syster sa hon ännu argare. Varför nu? Kunde hon inte fått leva livet fullt ut?

Liemannen sa fortfarande inget till henne.

-Men vad vill du, sa hon nu mer lugnt då hon hade gett upp hoppet om att ens få ett svar av honom.

-Du ska leva livet som du vill sa Liemannen tillslut med en mörk röst.
-Men det gör jag ju redan sa hon förvånat då hon inte hade förväntat sig att han skulle säga något.
-Ändra på dig, var den simmen du vill annars kommer jag snart åter sa han och försvann.

Clare förstod inget alls till en början men dagen efter vaknade hon med att inse vad han menade.