lördag 22 mars 2014

Del 5 - Livets förändringar

Sharons förlossning var riktig tuff då barnet inte låg rätt och det fick bli en akut förlossning. När läkaren väl fick ut barnet upptäckte dom att det fanns en till och den var det riktigt bråttom med då hon var alldeles blå.

Sharon hamnade i ett riktigt drama med en akut förlossning på tok för tidigt. Fick två fina döttrar varav den ena hade ett stort hjärtfel,  det är osäkert om hon kommer att överleva.

Doug missade alltihop men blev informerad om allt när han väl kom dit. 


Dr. Glenville försökte få Doug att inse allvaret med den ena flickan.

-Hon kommer att behöva en operation ganska snart,  berättar han. 
-Kan hon dö?  Undrade Doug ledsamt. 
- Utan operation kommer hon dö inom några veckor. Men risken är stor att hon dör under operationen. 
- Efter då? frågade Doug helt förskräckt.
- Ja klarar hon operationen så ska hon kunna leva ett normalt liv.  Men hon kan behöva göra en ny operation i tonåren men det ser vi då det är inget vi kan avgöra nu.  Förklarade Dr. Glenville. 
-Den andra flickan då?  
- Hon är lite liten men frisk som en nötkärna,  säger Dr. Glenville med ett leende.  Men hon behöver växa till sig lite därför ligger hon i kuvösen, lika så med den hjärtsjuka flickan.


-Åh vad skönt!  Tack så mycket Dr. Glenville

Just då kommer Sharon in i salen. 

- Men gumman vad gör du uppe?  Frågar Doug förvånat. 
- Jag vill se flickorna,  sa hon trött samtidigt som hon kramade om Doug. 
-Vad ska vi kalla dom, frågade Dr. Glenville.  Vi behöver veta det så vi vet vem vi pratar om. 
- Ja vi hade pratat om Clare men nu är dom två så jag vet inte, svarade Doug. 
-Jag vet,  säger Sharon snabbt.  Den friska får heta Clare medans den andra ska heta Vicky, förkortning för Victoria vilket för mig är Seger.  Seger på engelska är victory. Hon behöver all styrka hon kan få just nu. 
- Det låter bra säger Doug.


Dr . Glenville var på väg där ifrån när Sharon hindrar honom med en fråga till. 

-Varför såg ni inte att dom var två från början? 
- Ja vi läkare gör våra misstag ibland och i detta fall så verkar lilla Vicky ha legat gömd bakom Clare.  Hennes hjärtljud var för svaga att upptäcka. 

- Okej,  tack Dr. Glenville


Sharon lämnade aldrig sjukhuset och inte för att hon behövde vara där för sin hälsa utan för att hon var orolig för tvillingarna, speciellt för Vicky.


Alla på sjukhuset gjorde allt för att få Sharon att åka hem och vila sig men hon vägrade. En dag så lyckades tillslut en av AT-Läkarna Peter Atic att övertala henne till att följa med honom till stadens festival och köpa en glass, hon behövde inte göra mer.

- Men vi köper glassen och promenerar tillbaka på direkten, säger Peter.
-Jag vet inte svarade hon tyst.

Just då kom Doug till sjukhuset så Peter passade på att utnyttja honom lite.
-Doug stannar här och lämnar inte rummet förrän du är tillbaka, sa Peter så snabbt han såg Doug.
-Jag vet inte, tänk om ...
- Säg inte så gumman stoppade Doug henne innan hon fortsatte. Nu går du med och jag lovar att ringa dig på direkten om något händer. Jag lämnar inte rummet förrän du kommer. Ok?
-Ok men då lovar du verkligen detta nu, sa Sharon lite tveksamt.
-Jag lovar svarade Doug.
-Ok då går jag säger Sharon.
-Bra då går vi sa Peter glatt.


Detta blev något som dom gjorde dagligen och Sharon kunde mer och mer slappna av. En dag hade hon brustit ut i tårar när dom var i parken för Doug var inte påsjukhuset just då och Vicky låg just nu på operationsbordet. Peter hade lyckats att få med henne ut då hon behövde slappna av trots operationen. När hon bröt ihop så kunde inte Peter låta bli att ge henne en tröstande kram. Han borde inte ha gjort det men han kunde inte låta bli. Sharon var så vacker och se henne gråta så fick något att brist i honom med.

Sharon gillade kramen och efter en stund insåg även hon att det var fel, väldigt fel.


Operationen lyckades och Sharon vägrade lämna Vicky under dom 3 första dagarna, men tillslut så gick dom på den lilla promenaden. Denna gång var det Doug som tyckte att hon borde gå ut och hon gjorde det.

Men denna gången kändes allt konstigt mellan Sharon och Peter, det var inte avslappnat som innan utan det var en stark elektrisk kemi mellan dom. Ingen av dom sa något på hela vägen till festivalen men väl där så sa Peter.
-Sharon det är något annorlunda denna gången mellan oss och du vägrar möta min blick, varför?
-Mmm .. jag vet inte svarade hon tyst.
-Snälla titta på mig säger Peter.


Tillslut tittade Sharon på honom och dom båda drunknade i varandras ögon och allt omkring dom försvann. Innan dom visste ordet av så stod dom tätt omslingrade om varandra. 


Denna gången tog dom betydligt mer tid på sig att komma tillbaka till sjukhuset då Sharon kände sådan lycka och glädje vilket hon inte har känt på ett bra tag. Hon ville inte tillbaka till verkligheten riktigt än så dom tog en extra lång promenad innan dom ens funderade på att gå tillbaka.

När Sharon kom tillbaka till sjukhuset så var inte Doug där som utlovat inte heller Clare. Dr Snapple kollade just då till Vicky.

-Dr. Snapple? Var är Doug och Clare?