måndag 19 januari 2015

Del 43 - Två möten

Att höra Lucas röst för första gången var lite skrämmande. Hon hade aldrig funderat på hur hans röst skulle låta och när hon väl gjorde det så blev hon alldeles stel och vågade knappt vända sig om. Tänk om han inte alls såg ut som hon hoppades. Men hon vände sig om till slut och fick se Lucas för första gången sedan han var någon dag gammal. Att se honom var som att se sig själv i spegeln fast som man med blont hår.

-Åh hej Lucas! sa Lucinda och visste inte riktigt vad hon skulle säga. Men en sak störde hon sig på, den där mustaschen, vad ska den vara bra för? Ser ju inte klokt ut!
-Hej Mamma, Marcus har rätt, vi är väldigt lika, sa han med ett leende.


-Ja vi är visst lika, men jag ser även en del av Marcus i dig. Så du är allt vår son. Välkommen hem min son sa Lucinda .
-Tack mamma sa Lucas och gav henne en kram.

Att krama någon annan än Marcus kändes väldigt konstigt tyckte Lucinda och kramade tillbaka lite lätt.


Just då kom Anita hem som genast fick syn på Lucas. Hon sprang fram och slängde sig över honom.

-Välkommen hem Lucas! skrek hon samtidigt av stor förtjusning.

Lucas blev lite chockad över det hela då han inte ens visste vem han kramade om, men han förstod efter ett tag att det var hans faster.
Under tiden så visade Lucinda sin oro för Marcus. Hon hade en oro över hur hon ska kunna vara mamma till en tonåring. Marcus blev lite orolig då han inte känner igen Lucinda. Hon har aldrig varit så här skör, men det är väl inte så konstigt kanske, hon är ju lika osäker som jag själv tänkte han.

-Det kommer bli bra gumman sa Marcus tröstande.
-Säkert?
-Säkert! sa han med ett leende.


Efter att dom hade pratat i timmar och ätit middag så fick Lucas flytta in i Anitas gamla rum. Anita hade tagit över Sharons rum, medans Lucinda och Marcus bodde kvar i sitt då Lucinda vägrade att bo i Sharons rum. Helst så skulle hon vilja flytta för att slippa ha minnen från Sharon omkring sig. Men dom hade ännu inte bestämt sig vart dom skulle flytta. Nu kom ju Lucas med och dom ville inte pressa honom ännu för en flytt.

När Lucas kom in i sitt nya sovrum så tyckte han att det såg för bedrövligt ut. Han gillar visserligen rosa men gamla slitna möbler var inget han ville ha.


Senare den natten hade Lucinda svårt att sova då bebisen sparkade en massa. Plötsligt lös det upp utanför huset i en massa olika färger. Det hela fick Lucinda att bli nyfiken så hon sprang genast ut för att kolla vad det var.


När hon kom ut så tittade hon genast upp och blev väldigt fundersam.
-Kan det vara ... eller ... jo men ...
Plötsligt kom ett starkt ljus över henne och hon lyftes från marken vilket fick henne att bli lite rädd.
-SLÄPP! SLÄPP MIG! ÄR DET DU NIRFI SÅ STRYYYYPER JAG DIG! SLUTA GUNGA MIG! JAG MÅR ILLAAAAAA!.....


Plötsligt sänktes hon till marken igen och när hon väl stod med båda fötterna på jorden igen så stod Nirfi framför henne.

-Vad håller du på med? sa Lucinda argt.
-Hej på dig med Lucinda, sa Nirfi glatt.
-Varför drog du upp mig och sedan ner igen? Jag mår ju illa nu sa Lucinda argt.
-Lugn Lucinda! Jag visste inte att du hade blivit fet och när du skrek att du mådde illa så ville inte jag ha ditt bajs i min hytt, svarade Nirfi.
-Spya, heter det, inte bajs, sa Lucinda surt samtidigt som hon började mjukna lite. Att få träffa Nirfi igen gladde henne faktiskt.
-Jag har inte tid att små tjattra tyvärr utan jag går rakt på sak, sa Nirfi.
-Öh okej, sa Lucinda som hade hoppats på att dom skulle lära känna varandra lite. Hon har ju inga vänner och Nirfi verkade ju vara en sim hon kan tänka sig att bli vän med.

-Som du vet så är jag från Ifrin, Deltakvadranten och vi behöver dig. sa Nirfi och såg allvarlig ut.
-Behöver mig? sa Lucinda och tittade på Nirfi väldigt frågande.
-Jo det har kommit en främmande makt till vår planet och vi behöver din hjälp.
-Men vad kan jag göra? sa Lucinda glatt förvånat då det gladde henne att Nirfi behöver hennes hjälp för att få bort något riktigt ont från deras planet.
-Ja du är ju så bra på att örfila andra simmar så jag tänkte att du kunde komma med mig och örfila den hemska nya makten för att få dom att försvinna igen.
-Men Nirfi även jag vet att det krävs mer än så för att få bort dom, sa Lucinda och gav Nirfi en klapp på axeln.
-Men om du lär mig din örfilteknik så kan jag lära vår bästa soldat där hemma sedan sa Nirfi och såg riktig glad ut.
-Det kommer inte att fungera med att örfila dina fiender, sa Lucinda fundersamt.
-Jodå, det kommer garanterat fungera då våra örfilar redan har skadat dom till en viss del, vi behöver din teknik, sa Nirfi glatt.
-Det går inte att lösa konflikter med våld, sa Lucinda.
-Lucinda ... kasta inte sten i glashus nu, sa Nirfi och tittade surt på henne.
-Ja ja ok jag visar hur jag gör och jag hoppas att det kommer att lösa sig för er tillslut. Jag hade gärna följt med om jag hade kunnat men som du ser väntar jag barn och Lucas har just flyttat in.
-Tack Lucinda! sa Nirfi när det var dags att åka tillbaka till Ifrin. Jag hoppas vi syns igen!
-Kör försiktigt! ropade Lucinda när Nirfi började flyga iväg.


Dom sågs aldrig igen vilket Lucinda ibland sörjde över då hon ville veta hur det hade gått med den främmande makten och Nirfi.

Innan hon gick för att sova igen så tog hon sig ett rött, saftigt och gott äpple för att stilla illamåendet. MUMS!