Del 22 - Hotellet

När Sharon hade fått köpt sitt hotell tog hon dit Peter för att diskutera vad dom behöver att göra. Peter började undra om dom hade tagit på sig alldeles för mycket då hotellet var väldigt slitet och i dåligt skick.

-Nej då älskling, med lite färg här och var så kommer det bli perfekt, jag lovar sa Sharon för att lugna Peter. Själv var hon inte orolig utan kände att detta skulle bli ett riktigt spännande projekt.

-Ja ja, jag får väl lita på dig, sa Peter för att inte förstöra för Sharon med att vara negativ.

Sharon gick iväg för att ordna lite saker och Peter passade på att fråga en hotellgäst hur hennes hotellvistelse är.

-Hur kan ni ens med att komma hit och fråga? Värre hotell än detta finns ju inte! Maten är urusel, sängarna är knöliga, badrummet är full av kakerlackor! skrek den kvinnliga hotellgästern. Det var ingen hejd på henne så Peter fick tillslut avbryta henne med att höja rösten tillbaka för att sedan fortsätta med en lugnare röst..

-Lugn damen, varför jag frågar är för att jag och min fru just köpt hotellet. Jag frågade dig nu för att få veta alla brister men att få skäll för det är inte rätt då vi bara har ägt det i några timmar. sa Peter nu för att lugna henne och för att han ville inte ha mer skäll.
-Åh jag ber så mycket om ursäkt sa damen, jag visste inte, förlåt.

Peter godtog ursäkten så att han kunde fortsätta fråga henne om dom olika bristerna då det var viktigt för renoveringens skull.

Han gick sedan till receptionen för att fråga ut flickan som jobbar där om dom olika utflykterna.

-Ja man kan dyka tror jag sa hon väldigt tveksamt.
-Vet du inte? undrade han förvånat.
-Jag har inte varit här så länge och det frågas aldrig efter utflykter. Gästerna brukar inte stanna så länge heller för den delen, sa hon och kände sig ganska dum.
-Okej jag förstår, ingen fara det kommer att bli bättre, jag och min fru har köpt stället och det kommer att bli förändringar här. sa han med ett litet leende.
-Åh har ni? Välkomna hit och lycka till sa hon.

Under tiden som Peter gick runt och frågade om hotellet så ringde Sharon efter lite arbetskraft för självaste renoveringen. Först var ju tanken att Linda och Clare skulle hjälpa till men nu var det bara Sharon och Peter. Att skaffa hjälp var dyrt men det var det värt då dom lyckades få ordning på allt under en dag.

Före

Efter

Andra förändringar kommer att komma med tiden men dom behövde ju börja någonstans.

Peter hade tagit sig ett kvällsdopp efter den långa dagen i kostym på stranden när han såg en person som han kände igen mer än väl, Doug Gyllenstjärna.

-Trevligt att se dig här sa Peter till Doug som bara tittade buttert på honom.
-Vill du inte hälsa? frågade Peter då han blev lite förvånad av Dougs beteende

Kolla! Doug har loppor ...

-Först tar du min fru och mina barn och nu tar du mitt hem, sa Doug argt.
-Ja jag förstår att du är arg men det är ju så länge sedan. Men ditt hem har jag inte tagit nu, sa Peter som försökte förstå vad Doug menade.
-Ja jag är eller rättare sagt var den enda permanentboende här och med er renovering har jag inte råd att bo kvar, sa Doug fortfarande arg.
-Men jag visste inte detta Doug, vi kanske kan göra en liten deal med dig att du får bo för samma pris om du hjälper till här lite, det låter väl bra? sa Peter som nu tyckte att han hade en väldigt bra idé.
-Att du bara kan med att fråga om "jag vill hjälpa till här", är du inte klok? Jag skulle aldrig ta emot något från er och inte heller hjälpa er, sa Doug och gick sin väg.

Under samtalet med Doug så hade Peter sett att Doug var full av loppor, och han hade hört av en gäst om loppmannen. Loppmannens rum hade dom fått blåsa ut helt och ta dit anticimex. Tänk vad han har gått ner sig tänkte Peter och var nöjd med att Doug inte hade nappat på erbjudandet trots allt.

När renoveringen var över så fick personalen som än så länge bestod av två simmar lite utbildning och nya kläder.
-Är du säker på att du kommer att klara detta nu undrade Sharon när hon hade klätt flickan i receptionen.
-Ja jag kan lite mer nu och är det något så kollar jag i pärmen som står där eller så ringer jag dig svarade flickan.
-Ja men ring bara i nödvärn, okej? sa Sharon.
-Japp i nödvärn, sa flickan.

Clare hade blivit övertalad av Peter att komma till hotellet och hjälpa till men att hålla vad hon hade lovat var inte vad hon höll.

Efter att ha blivit dumpad på ett sådant brutalt sätt som Clare hade blivit av Linda så var hon osäker på sin sexualitet så hon började att stöta lite på en manlig gäst men hon gick inte rakt på sak utan började prata med honom om olika saker först. Men han visade inget intresse för henne så hon struntade i honom istället.

Clare la sig på sin handduk när mannen hade gått vidare för att få lite solbränna. Hotellet har ju visserligen Brun utan Sol men att ligga och njuta av solen var faktiskt riktigt skönt. Men det kändes lite obehagligt då en äldre man stod och stirrade på henne hela tiden. Tillslut kände Clare sig tvungen att resa sig upp och fråga mannen om han hade något problem.

-Åh nä förlåt sa mannen, det var inte meningen att stirra så men du påminner så om min försvunna dotter.
-Okej, det var ju inte roligt att höra sa Clare och kände sig nästan dum över att hon hade varit lite tyken mot honom.
Dom stod sedan och pratade om allt möjligt mellan himmel och jord och Clare tyckte att mannen var riktig trevlig trots att han var så pass mycket äldre.

När mörkret föll så insåg Clare att hon var försenad hem och hon hade pratat med den äldre mannen fram tills nu och när hon just skulle fråga vad han hette så kom tyvärr en polis som satte henne i polisbilen och körde hem henne. När hon kom hem stod Peter redo vid brevlådan för att skälla på henne.

-Varför är du hemma så här sent? frågade Peter argt
-För att jag är det bara, svarade Clare honom tyket.
-Att bete dig illa vinner du inget på! sa Peter till henne skarpt.
-Förlåt sa hon genast då hon insåg att Peter är faktiskt den som har varit väldigt snäll mot henne.
-Ja jag förlåter dig, men skynda dig nu i säng, sa han nu med lite mildare röst.

Del 21 - En ny start ...

Innan Sharon satte sig ner och pratade med familjen om hennes beslut så åkte hon till sitt arbete för att prata lite med chefen. Tyvärr var inte chefen där men däremot liemannen som var där för att hämta en av hennes arbetskollegor. Med detta insåg hon att livet var alldeles för kort och att något måste ske nu.

När Sharon var hemma igen samlade hon alla i vardagsrummet där hon först bad Linda om ursäkt för att hon hade flippat ut på henne i natt. Linda godtog ursäkten och Sharon berättade om sin dröm hon en gång hade och det var att vara en stor känd kock på sitt egna hotell. Hela Sharons liv har stått still sedan hon fick Vicky och Clare för att hon har ägnat all tid på att oroa sig för Vicky. Om hon ska ta sig någonstans så måste hon börja nu. Hon vill köpa ett hotell som behöver rustas upp men hon vill att hela familjen även Linda är med och hjälper till med. När hotellet är klart så vill hon bo på en husbåt och vill börja om med familjen. Linda och Lucinda är välkomna så länge dom hjälper till.

Linda var tacksam att hon var välkommen och tackade så  mycket för det. Clare var bekymrad över vad som sker då hon egentligen inte vet hur det kommer att bli mellan henne och Sharon. Peter han satt bara och var glad att se denna sidan av Sharon vilket var väldigt sällsynt, så just nu var han bara stolt över hennes beslut. Men alla lovade att ställ upp och hjälpa till vilket gladde Sharon väldigt mycket.

-Åh älskling, vad glad jag blir att du har sansat dig och vaknat till liv igen, sa Peter stolt och gav henne en kram.
-Ja det känns bra just nu, och det var Linda och en händelse på jobbet som fick mig att vakna till, sa Sharon och gav Peter en härlig kram.

Sharon bad sedan Clare följa med henne in i sovrummet för att få prata ifred.

-Clare, jag vet att det blir konstigt nu för oss båda, men vi behöver prata, sa Sharon.
-Okej, sa Clare tveksamt.

Sharon bad så mycket om ursäkt för hur hon har behandlat Clare genom åren och hon kan inte ändra på det nu men hon kan göra sitt bästa för att bli den mamma Clare behöver och vill ha.

-Men varför mamma? Varför kunde du inte finnas för mig med? Även jag behövde dig, sa Clare som nu hade fått tårar i ögonen.
-Jag vet inte Clare, jag kunde bara oroa mig för Vicky, och du klarade dig bra, sa Sharon och började även hon få tårar i ögonen. Jag själv växte ju upp med bara en Butler då mina föräldrar aldrig var hemma. Jag klarade mig och eftersom du inte var sjuk så antog jag att även du skulle klara dig lika bra som jag.

-Men du har varit så hemsk mot mig, sa Clare och började att gråta.
-Ja jag vet gumman, jag har inte förstått det förrän Linda fick mig att inse det inatt. Så förlåt Clare, låt mig få reparera skadan så gott det går, undrade nu Sharon med tårar rinnande ner för kinderna.

Clare svarade inte för just nu visste hon inte vad hon skulle säga och hon kunde inte sluta gråta.

-Jag skulle vilja krama dig Clare men jag förstår om du inte är redo för det ännu så jag ska inte tvinga dig till det. Jag gillar ditt hår förresten sa Sharon när hon började att lämna rummet. Ja hela du är fin.
-Tack men jag är inte nöjd själv, så jag ska klippa det nu igen sa Clare och gav Sharon ett smått leende. Mascaran hade runnit i hela ansiktet och just nu kände hon sig inte ett dugg fin men hon visste att Sharon försökte nu i alla fall och det gladde henne. Nu kanske hon ändå kan få den mamman hon alltid har önskat sig.

Riktigt tidigt morgonen därpå så vaknade Clare av att Linda tassade omkring och packade en väska.

-Vad gör du Linda? undrade Clare trött.
-Äh jag städar lite, sa Linda för att försöka dölja vad hon nu höll på med.
-Städar? sa Clare frågande, Nu!?
-Jaa ..
-Du städar inte, du packar, eller hur? undrade Clare nu då hon hade vaknat till lite mer och insåg vad Linda höll på med.

-Ja jag packar sa Linda nu smått irriterad då hon egentligen hade hoppats på att Clare inte skulle vakna.
-Men varför? Trivs du inte här? sa Clare frågande då hon inte förstod.
-Jag fixar det inte bara, att bli din mammas hotellstäderska vill jag inte bli, nä tack. sa hon nu argt.
-Men jag då? Stanna för mig! sa Clare lite förtvivlat.
-För dig! Är du inte klok? Du var mer lättfotad än vad jag kunde tro, allt jag ville var att få dig att ge mig lite husrum vilket du gjorde fast betydligt fortare än vad jag trodde, sa Linda argt. Förresten gillar jag inte tjejer utan bara män, riktiga män.

Det fick Clare att rusa in i badrummet och låsa om sig. Efter en fem minuter kom hon ut redo för att prata med Linda igen i hopp om att hon inte hade menat vad hon hade sagt. Det visade sig att Linda hade stuckit, allt som fanns efter henne var en lapp där det stod "Ta hand om Lucinda, hon är din". Clare blev helt chockad först för att Linda bara stack och sedan för att hon hade lämnat sitt barn till henne, hon vill inte ha barn nu, hon är ju bara en tonåring. Herregud vad ska mamma säga ...
Just då gnydde Lucinda och Clare tog upp henne i famnen.

-Jaha Lucinda då är du ensam kvar här, och jag är inte redo för barn. Men du får väl hjälpa mig sa hon tyst och gav henne en kram.
-Vi kan ju börja med att byta din hemskt smutsiga kläder, sa hon och tog med henne till badrummet för att tvätta henne.

-VA!? Ska Lucinda bo här utan Linda!? skrek Sharon på Clare när hon fått veta att Linda lämnat Lucinda hos dom.
-Ja vart ska hon annars ta vägen? sa Clare lite chockad över Sharons reaktion mot henne.

-Barnhem så klart var annars? Här kan ju inte tattarungen stanna förstår du väl? sa Sharon argt.
-Du, hon är ingen tattarunge sa Clare så argt så att till och med Sharon reagerade.
-Ta inte i så du skiter ner dig, sa Sharon tyket.

Nu blev Clare riktigt arg ...

Nu visste Clare att det inte kommer bli bättre dom emellan trots allt då det blev tillslut ett slagsmål dom emellan.

Del 20 - Familjen växer

Sharon mådde allt annat än bra. Hon sörjde med att inte orka klä sig ordentligt och bry sig om sitt utseende. Hon tröståt godsaker och hon bar med sig Vickys urna vart hon än gick. Hon var i sin egna värld, som i en bubbla som stängde ut allt annat omkring henne även hennes andra barn.

Peter oroade sig så för henne och för att barnen skulle ta skada av att inte ha sin mamma närvarande på det sätt en mamma borde vara. Han försökte få henne att förstå att hon var inte ensam på att sörja och att hon måste ta sig samman och finnas för resten av familjen. Men Sharon brydde sig inte ett dugg om vad han sa för hon hörde förmodligen hälften av vad som hade sagts.

När Clare kom hem från kyrkogården och fick syn på Peter så brast det för henne. Hon grät ut i hans famn och berättade om hur mycket hon saknade sin syster. Peter gjorde så klart så gott han kunde och försökte stötta henne med att krama och lyssna.

Efter en stund så frågade han henne vad hon hade gjort under dagen:

-Ja jag var vid kyrkogården för att se om Vicky kommer att dyka upp där sa Clare.
-Men Clare, det gör hon inte så länge hon inte är begravd där sa Peter tröstande.
-Jo men mamma låter mig inte komma nära urnan och jag hoppades på att Vicky skulle hitta mig där, sa hon och snörvlade lite då tårarna var på väg tillbaka.
-Var inte ledsen, din mamma kommer att släppa urnan snart, ok? sa han lugnande.
-okej, jag ska försöka stå ut ett litet tag sa Clare lite lugnare.
-Bra Clare sa Peter och var på väg där ifrån.
-Men Peter jag måste få fråga en sak sa Clare.

Hon berättade då om Linda Vader och hennes uppväxt, att hon numera inte hade någonstans att bo då hon vägrade att bo med sin pappa då han misshandlar henne. Hon frågade om dom inte kunde hjälpa henne då hon behövde stöd. Även om det kanske var i fel läge just nu så kanske det skulle kännas bra att få hjälpa en annan sim. Peter gillade idén och sa att det var helt okej. Att fråga Sharon var ingen idé då hon inte ens märker av dom som redan finns i huset.
Clare ringde genast till Linda och föreslog sin idé. Linda tvekade först men tackade efter en stund ja och sa att hon är på väg.

Det dröjde inte så länge förrän det ringde på dörren och Peter gick för att öppna. In kom då Linda med ett litet barn i famnen som inte alls såg så välvårdad ut.

-Hej, Peter heter jag, välkommen sa Peter och sträckte fram sin hand.
-Linda, sa Linda bara och struntade att ta i hand. Tack för att vi får bo här sa hon sedan.
-Vi sa Peter frågande.
-Ja jag och min dotter Lucinda sa Linda, Eller ska jag ställa henne på utsidan tycker du?
-Nähää, det kan du ju inte göra så klart, sa Peter, ja välkommen då Lucinda sa han och försökte hälsa på henne.

Men Lucinda var inte alls lycklig just nu och bara gnällde för något. Kanske var det läskigt med Peter?

Dom stod och pratade en stund i hallen och började lära känna varandra. Men när Clare kom blev hon väldigt förvånad över att Linda hade med sig ett litet barn.

När dom blev ensamma i hallen så ifrågasatte Clare barnet.

-Vem är detta då? undrade Clare väldigt förvånat.
-Min dotter, sa Linda surt över att bli ifråga satt igen om Lucinda.
-Men henne har du inte berättat om, sa Clare surt.
-Men hallå, vi har bara känt varandra i några timmar, svarade Linda.
-Ja det är ju klart, sa Clare och skämmdes lite för att hon hade agerat så. Förlåt! sa hon snabbt efter.
-Förlåter dig, men är det bara i hallen vi får bo i? undrade nu Linda då hon var trött på att stå i hallen.
-Åh förlåt, välkommen in, eller välkommen hem sa Clare med ett leende.

När Clare gick till köket för att fixa lite att äta så kom Peter fram till henne.

-Du sa aldrig något om ett barn?, sa Peter nu lite mindre glad.
-Jag visste inte om det Peter, svarade Clare. Men det kanske går bra ändå, eller?
-Ja vi gör ett försök, för jag vill ju inte vara den slänger ut ett litet barn på gatan, sa han.
-Tack Peter, sa Clare med ett leende.

Clare hade visat Linda runt i huset förutom i Vickys då hon själv inte var redo att gå in där ännu. Dom satte sedan upp en tältsäng i vardagsrummet men den sängen var inte ett dugg lockande för Linda. Hon smög sig in i Vickys rum och la sig i hennes säng för att sova. När hon höll på att somna i den stora varma mjuka sängen så blev hon plötsligt väckt.

Det var Sharon som var helt rasande över att se en vilt främmande sim i hennes dotters säng.

-Vad gör du här!? Vem är du!? skrek Sharon argt och näst intill hysteriskt.
-Men hey! Ta´t lugnt alltså, sa Linda som försökte lugna den hysteriska simmen. Jag är Linda, kompis till Clare. Jag och min dotter ska få bo här i ett tag.
-Bo här!? Kommer inte på frågan, och min döda dotters säng har du nu förstört, sa Sharon argt.
-Förstört!? Jag har bara försökt att sova i den förklarade Linda.
-Ja då har du förstört den, den hade alla hennes dofter i sig och du har nu raderat bort det med din smutsiga kropp, du är en ond sim, skrek Sharon argt.

Dom fortsatte att tjafsa  under ett bra tag och Linda skällde på Sharon för den dåliga mamma hon har varit mot Clare. Sharon ansåg att det har inte Linda med att göra för det var hennes barn och hon uppfostrar dom som hon vill.

Tillslut gav dom båda upp och gick och lade sig och Linda fick fortsätta att sova i Vickys säng då hon redan tagit bort hennes dofter, men fick lova att låta bli resten av rummet och det lovade Linda.

Men Sharon kunde inte sova den natten då tankar bara susade omkring i huvudet på henne. Hon kom i alla fall fram till ett beslut och det skulle hon dela med sig av till alla dom andra senare på dagen. Först hade hon en annan sak att göra.

Hon gick fram till Vickys urna och berättade för henne att hon älskade henne över allt annat men att det var dags att finnas för resterande i familjen. Hon stod sedan och grät floder över saknaden av Vicky i hopp om att om hon gråter mycket nu så kanske hon kan släppa henne bättre sedan.

Att begrava Vicky var hon dock inte riktigt redo för ännu men hon skulle sluta att bära med sig urnan över allt.

Nu var Sharon redo för att börja på nytt, eller ....?

Ingen visste om Clares och Lindas kärleksfulla relation så dom smög med det. Clare var livrädd för vad Sharon skulle tycka om henne om hon får veta.

-Jag skällde på din mamma inatt sa Linda när dom stod och kramades i Vickys rum. Det var Linda som fick Clare att gå in och Clare tog det bättre än vad hon trodde att hon skulle göra.
-Va gjorde du? svarade Clare förvånat.
-Japp och du kommer att få se en förändring, jag lovar sa Linda och kysste Clare.

Del 19 - Den andra flickan

Dagen efter Vickys död så stack Clare ut för att köpa sig lite saker hon behövde för att skapa det liv hon själv vill ha. När hon kom hem låste hon in sig i badrummet en stund och när hon kom ut igen så var den gamla Clare borta och den nya var här för att ta tag i sitt liv.

Hon lämnade genast hemmet och begav sig till kyrkogården där hon såg ett välbekant ansikte, dock lite äldre än när dom sågs sist. Det var flickan som brukade vara vid det hemliga stället vi sjön. Dom hade ju aldrig pratat med varandra tidigare och nu hamnade dom vid samma bänk på kyrkogården.

-Läget? sa den andra tjejen när Clare satte sig på bänken.

-Så där, svarade Clare och visste inte riktigt vad hon skulle säga nu.

-Du är väl flickan som brukade sova på bänken vid sjön va? undrade tjejen.

-Ja sa Clare tyst.

-Kanske dags att hälsa nu då, sa tjejen sträckte fram sin hand och sa Linda.

-Ja jag heter Clare Gyllenstjärna sa Clare och tog hennes hand.

-Gyllenstjärna vilket fint namn, adel eller? undrade Linda nu lite förtjust.

-Ja kanske det, svarade Clare. Hon visste inte egentligen vad hon skulle säga då hon var där för att få vara ensam och se om hon kunde känna av Vicky. Men hon ville ju inte vara otrevlig mot Linda så hon gjorde så gott hon kunde nu.

-Ja då får jag väl berätta att jag heter Vader, berättade Linda.

-Adel? sa Clare med ett litet leende.

-Oh ja, vi får vara i dom finaste salongerna på slottet, sa Linda nu och började skratta. Nä vet du va!? Vader är så långt ner i stegen så vi kommer knappt in på Mc Sims (hamburgerkedja). 

Nu skrattade dom båda och fortsatte att driva med namnet Vader och även Gyllenstjärna fick sig en ganska bra dänga. Åh kul hade dom, och Clare glömde Vicky för stunden.

Plötsligt reste Clare sig upp och såg helt förtvivlad ut. Linda förstod inget alls och frågade hur det var med henne?

-Det är inte rätt! Det är inte rätt att jag ska sitta här och ha det kul! Det är ju galet! sa Clare högt och upprört.

-Klart du kan ha kul Clare, sa Linda för att försöka trösta utan att egentligen förstå vad som var fel.

-Klart jag inte kan, fattar du inte? Min älskade lilla söta underbara tvillingsyster Vicky dog igår, sa Clare och var väldigt uppriven.

-Oj då, sa Linda förvånat men fyllde snabbt i, Tror inte du att din syster hellre skulle vilja se dig glad nu?

-Jo men jag saknar henne så, sa Clare och började att gråta.

-Ska vi gå till hennes grav så kan du prata med henne där? Jag brukar gå till min mammas grav och prata, hon ligger där borta sa Linda och pekade mot några gravar.

-Hon är inte här, sa Clare medans tårarna rann.

-Inte här? undrade Linda.

-Nä för min j-vla så kallade underbara mamma vägra att begrava henne, hon ska bära på hennes urna vart hon än går. Sa Clare som nu blev riktigt arg på sin mamma. Åh vad hon hatade henne.

-Åh herregud Clare, jag som trodde att mitt liv var hemskt, men du verkar ha haft det tufft, sa Linda och visste egentligen inte vad hon skulle säga eller göra för att trösta Clare.
-Men kommer inte hon att begravas tillslut då? undrade hon sedan.
-Knappast, för hon har varit med bara Vicky under hela vårt liv, så hon lär inte släppa henne nu heller. Hon sa igår att hon aldrig kommer att överge Vicky förrän den dagen hon själv dör. Så jag får väl ta dö på henne då så jag får Vicky, det är min tur, berättade Clare för Linda och det sista hon sa menade hon ju inte men det hade varit skönt att slippa Sharon en gång för alla.
-Ja så långt behöver du väl inte gå, eller? sa Linda förvånat
-Nej jag menar det inte, men det hade varit skönt. sa Clare då hon började känna sig lite lugnare.

På något sätt så kände hon sig trygg med Linda vilket förvånade henne väldigt mycket då dom inte känner varandra. Clare började berätta om hur hon hade det hemma och Linda började berätta för Clare om sitt liv.

-Ja med den korta versionen så slog pappa mig och min mamma, berättade Linda. Han hade fått problem med sina kompisar som jag ansåg vara kriminella. Dom pressade pappa som började dricka och med det började han att slå oss. Tillslut gick det för långt och han slog ihjäl mamma sa hon nu med tårar i ögonen. Det är en månad sedan nu och jag har varit på rymmen lite varstans sedan dess.

-Men det du har varit med om är ju jätte hemskt med, sa Clare med tårar i sina ögon för nu kändes det som hennes problem inte var några problem.
-Ja vi har det tufft båda två på olika sätt och går väl inte att jämföra egentligen.sa Linda
-Nä du har rätt sa Clare och gav Linda en kram.

Den kramen kändes väldigt annorlunda jämfört med den hon nyligen fick av Peter. Nu pirrade det till i hela kroppen på ett väldigt konstigt sätt. Clare hade aldrig känt så tidigare. När kramen var över och dom skulle släppa varandra så såg dom in i varandras ögon en kort stund och plötsligt mötte deras läppar varann.