onsdag 23 april 2014

Del 12 - Hur mår Sharon?

När Sharon kunde så försökte hon lära sig nya recept, båda via tv och böcker. Tyvärr så har inte Sharon tagit sig fram i karriären som kock som hon önskade. Mycket av felet är att hon har inte kunnat koncentrera sig på det pga all oro hon har för Vicky och att Clare ofta bråkar och ställer till det gör det inte lättare. Så Sharon är helt slut vissa dagar och orkar inte lära sig något nytt, men idag bänkade hon sig framför tv:n för att få lite inspiration att lära sig något nytt. När hon satt framför tv:n så kände hon sig lite smått illamående men började att fundera på om det har att göra med att hon är så trött.


När programmet var slut så gav hon sig på att testa ett kakrecept som fanns med i programmet. Ingredienserna hade hon ju så varför inte göra ett försök? Det blev kakor som såg väldigt goda ut men attsmaka fixade hon inte just nu för hon mådde nu riktigt illa och började fundera på om det kunde vara något annat än trötthet som gjorde det.


Just när kakorna var klara så kom barnen hem från skolan och Clare kom genast fram för att ta en kaka.

-Vad håller du på med? sa Sharon argt. Just nu visste hon inte varför hon fräste åt Clare, illamåendet gjorde henne på dåligt humör och att en skiten ungen sedan kommer med sina skitna händer på hennes kakor utan att fråga gjorde ju inte saken bättre.
-Öh jag trodde ...
-Trodde vad? Att det är ok att ta utan att fråga? Att det är ok att komma med sina skitna händer för att ta i mat med?
-Förlåt, suckade Clare då hon faktiskt trodde att det var ok att ta för när hon och Vicky kom hem så sa Sharon till Vicky att det fanns kaka om hon ville ha. Det gällde förmodligen inte Clare insåg hon nu. Vicky valde att vänta och försvann in på sitt rum medans Clare inte kunde motstå frestelsen av dessa nybakade kakor.
-Förlåt!? Du tror hela tiden att allt är till dig! Du får ta och lära dig att fråga först, sa Sharon argt.
-Varför är du jämt så arg på mig? Sa Clare tillbaka. Pappa skulle aldrig ....
-Du gör mig jämt arg, ställer till det hela tiden! Och din så kallade pappa! Vart är han?! Han undviker dig och jag är åtminstone här, så var nöjd med det! Men du är ju lik din pappa både till sätt och utseende och då blir det ju lätt så här! sa Sharon riktigt argt. Hon ångrade genast vad hon just hade sagt men att säga förlåt och ge Clare en kram var inget hon kände att hon behövde göra.
-Du kan ta en kaka när du har badat sa Sharon som hon samtidigt kände att nu måste hon spy så hon sprang in i badrummet för att kräkas och sedan gjorde hon det hon helst inte ville göra, ta ett graviditetstest. Att ha fler barn just nu vill hon inte veta av men är det så så är det bara att gilla läget tyvärr.


Senare på kvällen när Peter kom hem från sitt jobb så hade Sharon något att berätta för honom. Själv var hon inte glad då hon var orolig för hur framtiden skulle bli.

-Hur är det Peter? frågade hon när dom hade blivit ensamma inne i Vickys rum. Tjejerna åt nu kakor och Sharon visste att dom skulle kunna prata mer ostört.

-Jo det är bra, hur är det själv? Du ser väldigt trött ut, mår du dåligt?
-Mjo jag mår väl så där, svarade Sharon.


-Så där? Men Sharon hur är det fatt? undrade Peter nu oroligt.
-Du behöver inte oroa dig, jag mår egentligen bra, svarade Sharon lugnt.
-Men vad är det då? frågade Peter nu och förstod inget alls.
-Jag är med barn ...
-VA! Allvar!? skrek han nu med stor glädje.
-Ja det är allvar, jag är gravid. svarade Sharon med ett tveksamt leende.


-Men är inte du glad då? frågade Peter då han såg att Sharon inte riktigt delade den glädjen.
-Jo jag är glad men jag är orolig att barnet har ett hjärtfel och jag fixar inte att oroa mig för ett barn till. Jag kommer snart att bryta ihop av det, svarade Sharon lite sorgset.
-Vet du gumman, bara för att Vicky hade fel på hjärtat så är det inget som säger att detta barnet kommer att ha det, sa Peter lugnt och kramade om henne.
-På grund av detta med Vicky så kommer du att kontrolleras mer noga under denna graviditeten, så oroa dig inte. Skulle något vara fel så tar vi det då. Chansen är 1 på miljonen att du skulle få ett barn till med ett hjärtfel.
-Jo det är ju klart, sa hon med ett gladare leende. Sedan så är det ju du som är barnets pappa och inte Doug så inget kan väl gå fel då?
-Säg inte så, det är inte Dougs fel, sa Peter.
-Ja förlåt det var dumt, svarade Sharon och gav honom en kyss.
-Älskar dig Sharon!
-Älskar dig med Peter!