söndag 27 april 2014

Del 20 - Familjen växer

Sharon mådde allt annat än bra. Hon sörjde med att inte orka klä sig ordentligt och bry sig om sitt utseende. Hon tröståt godsaker och hon bar med sig Vickys urna vart hon än gick. Hon var i sin egna värld, som i en bubbla som stängde ut allt annat omkring henne även hennes andra barn.


Peter oroade sig så för henne och för att barnen skulle ta skada av att inte ha sin mamma närvarande på det sätt en mamma borde vara. Han försökte få henne att förstå att hon var inte ensam på att sörja och att hon måste ta sig samman och finnas för resten av familjen. Men Sharon brydde sig inte ett dugg om vad han sa för hon hörde förmodligen hälften av vad som hade sagts.


När Clare kom hem från kyrkogården och fick syn på Peter så brast det för henne. Hon grät ut i hans famn och berättade om hur mycket hon saknade sin syster. Peter gjorde så klart så gott han kunde och försökte stötta henne med att krama och lyssna.


Efter en stund så frågade han henne vad hon hade gjort under dagen:

-Ja jag var vid kyrkogården för att se om Vicky kommer att dyka upp där sa Clare.
-Men Clare, det gör hon inte så länge hon inte är begravd där sa Peter tröstande.
-Jo men mamma låter mig inte komma nära urnan och jag hoppades på att Vicky skulle hitta mig där, sa hon och snörvlade lite då tårarna var på väg tillbaka.
-Var inte ledsen, din mamma kommer att släppa urnan snart, ok? sa han lugnande.
-okej, jag ska försöka stå ut ett litet tag sa Clare lite lugnare.
-Bra Clare sa Peter och var på väg där ifrån.
-Men Peter jag måste få fråga en sak sa Clare.

Hon berättade då om Linda Vader och hennes uppväxt, att hon numera inte hade någonstans att bo då hon vägrade att bo med sin pappa då han misshandlar henne. Hon frågade om dom inte kunde hjälpa henne då hon behövde stöd. Även om det kanske var i fel läge just nu så kanske det skulle kännas bra att få hjälpa en annan sim. Peter gillade idén och sa att det var helt okej. Att fråga Sharon var ingen idé då hon inte ens märker av dom som redan finns i huset.
Clare ringde genast till Linda och föreslog sin idé. Linda tvekade först men tackade efter en stund ja och sa att hon är på väg.


Det dröjde inte så länge förrän det ringde på dörren och Peter gick för att öppna. In kom då Linda med ett litet barn i famnen som inte alls såg så välvårdad ut.

-Hej, Peter heter jag, välkommen sa Peter och sträckte fram sin hand.
-Linda, sa Linda bara och struntade att ta i hand. Tack för att vi får bo här sa hon sedan.
-Vi sa Peter frågande.
-Ja jag och min dotter Lucinda sa Linda, Eller ska jag ställa henne på utsidan tycker du?
-Nähää, det kan du ju inte göra så klart, sa Peter, ja välkommen då Lucinda sa han och försökte hälsa på henne.

Men Lucinda var inte alls lycklig just nu och bara gnällde för något. Kanske var det läskigt med Peter?


Dom stod och pratade en stund i hallen och började lära känna varandra. Men när Clare kom blev hon väldigt förvånad över att Linda hade med sig ett litet barn.


När dom blev ensamma i hallen så ifrågasatte Clare barnet.

-Vem är detta då? undrade Clare väldigt förvånat.
-Min dotter, sa Linda surt över att bli ifråga satt igen om Lucinda.
-Men henne har du inte berättat om, sa Clare surt.
-Men hallå, vi har bara känt varandra i några timmar, svarade Linda.
-Ja det är ju klart, sa Clare och skämmdes lite för att hon hade agerat så. Förlåt! sa hon snabbt efter.
-Förlåter dig, men är det bara i hallen vi får bo i? undrade nu Linda då hon var trött på att stå i hallen.
-Åh förlåt, välkommen in, eller välkommen hem sa Clare med ett leende.


När Clare gick till köket för att fixa lite att äta så kom Peter fram till henne.

-Du sa aldrig något om ett barn?, sa Peter nu lite mindre glad.
-Jag visste inte om det Peter, svarade Clare. Men det kanske går bra ändå, eller?
-Ja vi gör ett försök, för jag vill ju inte vara den slänger ut ett litet barn på gatan, sa han.
-Tack Peter, sa Clare med ett leende.


Clare hade visat Linda runt i huset förutom i Vickys då hon själv inte var redo att gå in där ännu. Dom satte sedan upp en tältsäng i vardagsrummet men den sängen var inte ett dugg lockande för Linda. Hon smög sig in i Vickys rum och la sig i hennes säng för att sova. När hon höll på att somna i den stora varma mjuka sängen så blev hon plötsligt väckt.


Det var Sharon som var helt rasande över att se en vilt främmande sim i hennes dotters säng.

-Vad gör du här!? Vem är du!? skrek Sharon argt och näst intill hysteriskt.
-Men hey! Ta´t lugnt alltså, sa Linda som försökte lugna den hysteriska simmen. Jag är Linda, kompis till Clare. Jag och min dotter ska få bo här i ett tag.
-Bo här!? Kommer inte på frågan, och min döda dotters säng har du nu förstört, sa Sharon argt.
-Förstört!? Jag har bara försökt att sova i den förklarade Linda.
-Ja då har du förstört den, den hade alla hennes dofter i sig och du har nu raderat bort det med din smutsiga kropp, du är en ond sim, skrek Sharon argt.

Dom fortsatte att tjafsa  under ett bra tag och Linda skällde på Sharon för den dåliga mamma hon har varit mot Clare. Sharon ansåg att det har inte Linda med att göra för det var hennes barn och hon uppfostrar dom som hon vill.

Tillslut gav dom båda upp och gick och lade sig och Linda fick fortsätta att sova i Vickys säng då hon redan tagit bort hennes dofter, men fick lova att låta bli resten av rummet och det lovade Linda.


Men Sharon kunde inte sova den natten då tankar bara susade omkring i huvudet på henne. Hon kom i alla fall fram till ett beslut och det skulle hon dela med sig av till alla dom andra senare på dagen. Först hade hon en annan sak att göra.

Hon gick fram till Vickys urna och berättade för henne att hon älskade henne över allt annat men att det var dags att finnas för resterande i familjen. Hon stod sedan och grät floder över saknaden av Vicky i hopp om att om hon gråter mycket nu så kanske hon kan släppa henne bättre sedan.


Att begrava Vicky var hon dock inte riktigt redo för ännu men hon skulle sluta att bära med sig urnan över allt.

Nu var Sharon redo för att börja på nytt, eller ....?


Ingen visste om Clares och Lindas kärleksfulla relation så dom smög med det. Clare var livrädd för vad Sharon skulle tycka om henne om hon får veta.

-Jag skällde på din mamma inatt sa Linda när dom stod och kramades i Vickys rum. Det var Linda som fick Clare att gå in och Clare tog det bättre än vad hon trodde att hon skulle göra.
-Va gjorde du? svarade Clare förvånat.
-Japp och du kommer att få se en förändring, jag lovar sa Linda och kysste Clare.