måndag 21 april 2014

Del 10 - Livets orättvisor


Någon dag efter tvillingarnas födelsedag när dom skulle äta middag så berättade Sharon för Vicky att hon skulle få en speciell present i efterskott.


Vicky blev självklart uppspelt av glädje och skyndade sig att äta klart. Clare däremot väntade på att Sharon skulle berätta om hennes speciella present i efterskott. Men Sharon sa aldrig något och inte heller Peter.

När maten hade ätits upp så sa Sharon:
-Den hemliga dörren som har funnits här i några dagar tillhör nu dig Vicky.
-En dörr?!! svarade Vicky väldigt frågande.
-Hi hi, ja inte bara en dörr utan även det som finns bakom den, sa Sharon och skrattade smått. Du ska få ett alldeles eget rum Vicky!
-Åh ett eget rum!, skrek Vicky av glädje och kramade Sharon så hårt hon kunde.

Under tiden är det ingen som ser Clare och förstår att hon just då känner sig väldigt utanför i sin egna familj. En del av henne hoppas på att hennes överraskning kommer att komma strax så hon har ännu inte gett upp tanken.

Vicky springer raka vägen in på sitt rum och är så uppspelt av glädje och lycklig över att ha fått ett rosa prinsessrum. Dom andra följer så klart efter och Clare tycker att rummet är ett rum som även hon vill ha och hon hoppas på att snart är det hennes tur.

-Nå gillar du det undrar Sharon.
-Gillar? Jag älskar det mamma, jag kan knappt tro att det är sant. Så Tack! Tack! Tack! Mamma! Jag älskar dig sa hon glatt medans hon satt i sin nya stora rosa säng.


Efter en stunds tystnad så började Clare ifrågasätta om hon skulle få ett rum eller inte.
-Är det min tur nu, frågade hon Sharon.
-Din tur? svarade Sharon frågande.
-Ska jag med få ett eget rum?
-Eget rum? Du har ett eget rum. Vad får dig att tro att du ska få ett annat rum? Det rummet duger väl? sa Sharon lite irriterat.

Clare önskade att hon skulle få ett större rum som Vicky men när det nu inte blev så så hoppades hon att hon med skulle få det rosa.

-Ska jag med få fina rosa saker i mitt rum? frågade hon nu lite tveksamt.
-Du är ju bara för mycket! Det är inget fel på ditt rum! Så var inte så himla bortskämd! sa Sharon argt.
-Men ...
-Du kan förrästen ta och städa upp i ditt rum så kanske du inser hur fint rummet är, så gå nu. sa Sharon nu strängt.


Clare gick med en stor klump i halsen och började ifrågasätta om hon verkligen var så bortskämd som Sharon hade sagt. Var hon dum för att hon ville ha som Vicky? Krävde hon för mycket? Hon vet ju att Vicky har sitt hjärtfel men behöver man ha ett stort rosa rum med en stor rosa säng för det?

-Åh vad jag önskar att det var jag som var sjuk, sa hon lite argt för sig själv när hon gick för att städa sitt rum som inte alls var stökigt. Det enda som låg på golvet var hennes skolväska som hon genast hängde upp.

-Tack Mamma! sa Vicky nu och slängde sig runt halsen på Sharon.
-Varsågod! svarade hon och kramade tillbaka.
-Tänk nu på att detta är ditt rum och inte Clares. Hennes gåva är att få leva livet fullt ut medans du aldrig kanske kommer att kunna få det, så njut av det du har nu och tänk inte på Clare då hon klarar sig.
-Ja mamma, sa Vicky lite vemodigt.


När Sharon lämnade rummet så smög Clare sig in och frågade Vicky om det var okej att hon kom in.

-Självklart får du komma in, sa Vicky glatt.

Dom började genast att leka lite med sakerna som fanns i rummet.


Efter en stund så blev Vicky tvungen att säga något som hon inte kunde hålla inne mer.
- Åh Clare förlåt!
-Förlåt? undrade Clare som inte alls förstod vad hon menade.
-För att du inte fick något nytt, jag visste inte att det bara var till mig först, sa Vicky förtvivlat.
-Det gör inget Vicky! För det är inte ditt fel, så njut av ditt rum, sa Clare.
-Men det kan vara ditt rum med? Fast i hemlighet! viskade Vicky. Du får vara här när du vill, okej. sa hon snabbt med ett leende.
-Okej, tack! svarade Clare glatt och gav Vicky en kram.


Under tiden i vardagsrummet så var Peter allt annat än glad på Sharon.

-Vad i h..vete håller du på med? sa Peter nu väldigt argt till Sharon.
-Rummet skulle ju vara till båda, fyllde han i snabbt.
-Jo men jag ångrade mig, sa Sharon lugnt tillbaka.
-Ångrade dig? är du inte klok?
-Ja jag ångrade mig! Vicky behöver det lugnt omkring sig och det får hon med ett eget rum. Sedan finns ju deras gamla rum och skulle det stå tomt då?
-Ja varför inte, sa Peter argt.
-Ja ja men nu är det mina flickor så det är vad jag säger som gäller, sa Sharon lugnt.
-Åh du gör mig så arg nu, vet du det?
-Vet du Peter dom är mina döttrar och jag vet aldrig hur länge jag får behålla Vicky och jag vill att hon ska ha ett bekvämt liv. sa Sharon med en sorgsen blick.
-Men Sharon, detta med Vicky och hennes hjärtfel kanske inte blir mer än det som var när hon var nyfödd. Och Dr Snapple har sagt till dig att du kan vara lugn, sa Peter nu med en lugnare ton.
-Jo men det kan ändras i tonåren och tills dess så vill jag ge henne allt jag kan. Fattar du inte det? frågade hon Peter.
-Jo jag fattar men du har faktiskt ett barn till som du inte verkar bry dig om, sa Peter med en arg röst.
-Ja ja ... sa Sharon och bara gick därifrån då hon inte orkade höra mer om det.


Den natten när det var sovdags så hade Clare väldigt svårt att somna men det gick tillslut efter att hon hade gråtit floder av tårar och kunde egentligen inte förstå varför hon var den som skulle vara utan. Men en sak gladde henne och det var att Vicky var ingen mallgroda utan såg när Clare mådde dåligt av särbehandlingen.


Ett par dagar tidigare så satt Sharon och tittade på ett kockprogram på tv:n och Clare fick inte yttra ett enda ord under tiden för att störa då Sharon ville inget missa.


Men senare under samma program kommer Vicky för att berätta om någon händelse i skolan och då rusar Sharon upp och bryr sig inte alls om programmet. Inte ens när det då visade hur man klarar att få ut en sufflé ur ugnen utan att den blir platt. Clare visste att Sharon hade sett fram emot just den delen men när Vicky kom  brydde hon sig inte alls.


Clare la inte så mycket vikt på det hela då men nu när Vicky hade fått detta underbara rum så började Clare att se skillnaden och det gjorde så ont i henne.


Nu ser hemmet ut så här