måndag 21 april 2014

Del 11 - Den varma dagen

En dag så skulle det vara simtest i skolan så Vicky och Clare hade då med sig sina badkläder och eftersom det var en väldigt varm dag så föreslog Vicky efter skolan att dom skulle svalka sig i havet då hon var väldigt varm och svettig trots att dom nyss hade simmat, men Clare visste inte riktigt om det var en så bra idé då hon var orolig för vad mamma skulle säga om det.

-Är det inte bättre att vi åker hem först och frågar mamma? sa Clare lite tveksamt.
-Men då kommer det inte att bli för min del sa Vicky lite nedstämt, du vet ju hur mamma är, hon låter  ju mig inte få göra något alls. Snälla Clare?  Hon tittade bedjande på Clare som nu inte kunde motstå att låta Vicky få sin önskan.
-Okej då! Men du får ta ansvaret för det hela själv, sa hon lite strängt men brast ut lite i skratt när hon ropade "Sist i är en mes". Hon sprang genast mot stranden och Vicky kom snabbt efter.


Dom fick sluta springa efter en stund då det var för varmt för det och för att inte låta Vicky anstränga sig för mycket. Clare vill ju inte komma hem utan Vicky och sedan få skulden för alltihop.

Väl nere vid stranden bytte dom genast om och gjorde om "Sisten i är en mes" och eftersom Vicky förlorade pga hon vek sin klänning lite väl noga, så hon fick straff med att bli nedskvätt med vatten.

-Åh vad kallt! Sluta Clare, sa Vicky skrattande då när hon skulle gå i vattnet.
-Ja se du är en mes, sist i och går i som en gammal tant, ropade Clare glatt och skvätte ännu mer.

Vicky skvätte tillbaka och när hon insåg att Clare var bättre på att skvätta så tog Vicky sats och slängde sig på Clare så att dom båda hamnade under vattnet.


-Vet du Clare sa Vicky, du är världens bästa syster.
-Jag är din enda världens bästa syster sa Clare snabbt tillbaka och skrattade.
-Ja det är ju klart att du är, om inte pappa fått någon ny ...
-Vicky du är min enda bästa syster i hela universum, sa Clare nu både för att hon ville det och för att det kändes inte bekvämt att prata om pappa då dom inte har sett eller hört ifrån honom på evigheter.
-Är jag verkligen det, frågade Vicky.
-Ja det är du svarade Clare.
-Men jag får allt medans du behandlas som luft, du borde hata mig, sa Vicky lite ledset.
-Du kan inte rå för att du har ett hjärtfel och du kan inte heller rå för över vad mamma gör mot mig. Jag älskar dig min underbara lillasyster.
-Åh ja så liten är jag inte, bara några minuter. Ska vi simma lite nu älskade storasyster?frågade Vicky.
-Gärna sa Clare och började simma.


Dom simmade under en bra stund tills Clare kom på att det började bli mörkt och att dom hade simmat alldeles för långt ut då det var risk med att bli påkörd av båtar som kom farande i hög hastighet.

-Vicky vi måste hem nu sa Clare lite stressat.
-Ja, snart jag vill bara komma över till andra sidan, det är ju bara en liten bit kvar, svarade Vicky samtidigt som hon fortsatte att simma.
-Nej Vicky det är längre än vad du tror, kom nu sa Clare och simmade tillbaka till stranden. Hon trodde nu att Vicky hade vänt om, men när en motorbåt kom farande bakom henne tittade hon snabbt efter Vicky som bara fortsatte att simma för att komma till andra sidan.
-VICKY!!! Ropade Clare allt vad hon kunde för att få henne att vända om, men utan resultat. Hon fortsatte till stranden och bara hoppades på att Vicky skulle vända om nu.


När Clare väl var uppe på stranden så hade det blivit mörkt och hon visste nu att det inte skulle bli kul att komma hem och få skulden för alltihop. Och Vicky var hon arg på nu, då hon överansträngde sig, och dör hon får Clare dras med det resten av sitt liv. Varför gick hon med på detta för?


Tillslut vände Vicky om då hon insåg att det var för långt att simma till andra sidan och för att hon nu började bli trött. Hon visste med sig att hon hade sårat Clare med att inte lyssna på henne och att Clare kommer få det tufft när dom väl är hemma igen.

Så fort Vicky kom upp ur vattnet så bad hon om förlåtelse.

-Förlåt Clare att jag inte lyssnade på dig, du hade rätt, det var för långt bort. Det var dumt, väldigt dumt.
-Ja det var det men vi måste skynda oss nu, dina läppar är alldeles blå och mamma kommer att döda mig om något händer dig, sa Clare stressat.
-Men förlåter du mig då?
-Ja jag förlåter dig, skynda dig nu, sa Clare och skyndade sig att ta på sig kläderna.


Väl hemma så var det allt annat än glada miner som mötte dom.

-Var har ni varit!? frågade Sharon argt när dom kom innanför dörren.
-Vi har varit och simmat i havet började Vicky förklara men blev genast avbruten av en väldigt arg mamma som stirrade argt på Clare.
-Och det var din idé förståss? fräste hon argt till Clare.

Clare visste att det inte var någon som helst idé att säga emot då hon visste att Sharon hade bestämt sig för att det var Clares fel.


-Men mamma .. försökte Vicky säga för att få henne att förstå att det var helt och hållet hennes fel, men hon blev avbruten igen.
-Åh vad kall du ser ut Vicky sa hon samtidigt som hon böjde sig ner och gav Vicky en värmande kram. Ta nu ett varmt bad gumman så ska du få något gott att äta sedan.
-Okej mamma, svarade Vicky som insåg att mamma inte ville lyssna på henne. Innan hon gick vände hon sig om till Clare och gav henne en blick som sa förlåt.


-Och du! Du borde veta bättre! Är du så avundsjuk på din hjärtsjuka syster så att du vill ta död på henne? skrek Sharon väldigt argt på Clare.
-Förlåt! viskade Clare som nu hade gråten nära till hands. Att tjafsa emot var lönlöst och det enda hon kunde göra var att be om förlåtelse.
-Förlåt!? Är det allt du har att säga? Jag orkar inte med dig längre, försvinn ur min åsyn och gå och lägg dig. Imorgon är det du som får städa köket efter skolan.

Clare gick sorgset och la sig och somnade återigen med tårar i ögonen. Hon kunde inte vara arg på Vicky för hon är världens bästa syster trots allt. Mamma däremot kunde hon vara utan och lika så Peter då han aldrig sa något för att hjälpa Clare. En familj på fyra personer och ändå världens mest ensammaste sim.