Del 8 - Jobbet

Efter några dagar som gifta så överraskade Peter Sharon med ett nytt kök. Vilket gladde henne väldigt mycket.

-Åh Älskling har du gjort detta för mig? frågade hon.

-Ja det är väl klart, jag älskar ju dig väldigt mycket och vill göra dig glad. Jag vet ju att du gillar denna stilen väldigt mycket, svarade han ömt.

-Tack älskling! Det är jättefint gjort av dig men jag har inget till dig sa hon lite nedstämt.

-Men detta är till dig och jag kräver inget tillbaka , sa han samtidigt som han strök henne över kinden. Allt jag kräver att du är den du är, det är allt.

-Älskar dig! säger hon och ger honom en kyss.

Huset började så smått att byggas ut och Sharon kände nu att hennes liv nu började ta form. En underbar man, ett blivande fint hus och två fina flickor vad mer kan man önska sig? Sharon hade visserligen en oro inom sig och det var Vicky med sitt hjärtfel. Hon är visserligen utom fara men helt säker kunde ju inte Sharon vara.

Sharon fullkomligt njöt av sitt kök och bara längtade till att även resten av huset skulle bli klart men tills dess så lagade hon gudomligt goda rätter till Peter.

Peter däremot har det lite kämpigt med jobb just nu då han förlorade det när han träffade Sharon på sjukhuset. Doug hade lämnat in ett klagomål på Peter och fick därför sparken. Klagomålet var ju att personalen stöter på patienternas föräldrar vilket inte passar sig på ett barnsjukhus eller på ett sjukhus för huvud taget. Dr Snapple ville inte sparka Peter då han gjorde sig bra som AT-läkare men det han hade gjort var inte hållbart alls.

Så en eftermiddag när Sharon hade lagat lite god mat så började dom att prata om jobb och hus och fick då en väldigt trevlig idé.
När huset är någorlunda klart så bjuder dom hit Dr Snapple och Dr Glenville och försöker övertala dom att ta Peter tillbaka.

-Ja min vackra fru kan säkert övertala dom båda att vilja ha mig tillbaka.Säger Peter glatt.
-Tror du?
-Absolut, fixa lite god mat bara så smälter dom nog, ska du se.
-Hm! Vad ska jag göra tycker du? Undrade Sharon nu då hon blev lite orolig att maten inte ska passa. Det kan ju ställa till det ännu mer.
-Var inte orolig gumman, vad du än gör så blir det bra för Dr Snapple som älskar all mat, berättade Peter för att lugna henne lite.
-Men tänk ..
-Sharon detta är inget att oroa sig för. Det är inte ditt fel i så fall om jag inte får något jobb utan jag skulle ha skött det bättre från början.
-Från början? sa hon frågande
-Ja vi kunde ha skött vår relation lite snyggare mot Doug så kanske jag hade haft jobbet kvar.
-Jo men det är ju mest mitt fel i sådana fall, sa Sharon nu lite nedstämt.
-Älskling, ska vi försöka enas om en sak? frågade Peter henne.
-Vad?
-Att det finns ingen skuld i det hela, utan att det är som det är nu och vi får ta det som det är?
-Okej! Visst älskling sa Sharon samtidigt som hon reste sig upp och  gav Peter en puss på nästippen.

Sharon lyckades övertala Peter en dag att få rosa färg på fasaden och så kär som han är i henne så går han i stort sett med på allt. Nästan i alla fall ...

Dagen för deras lilla fest med Dr Snapple och Dr Glenville kom och Sharon hade lagat mat hela dagen för att gästerna skulle få välja bland fem olika rätter. Medans hon plockade fram maten så kom Dr Glenville.

-Hej och Välkommen Dr Glenville, sa Sharon med ett glatt leende.
-Hej Sharon, vad fint ni har det. sa han samtidigt som han gav henne en snabb liten puss på kinden.
-Tack Dr Glenville, har du jour idag? undrade hon då hon såg att han hade läkarrocken på sig.
-Ja jag har jour idag tyvärr men det blir nog bra ändå, sa han med ett brett leende. Men Sharon nu är jag hemma hos er så kalla mig för Ben och inte Dr Glenville.
-Ben? Fint namn sa Sharon.
-Tack, Sharon sa Ben. Men började sedan att fråga lite om Clare och Vicky.

-Mår flickorna bra, undrade Ben.
-Jo dom mår bra men jag är lite orolig för Vicky, sa Sharon oroligt.
-Är det något speciellt med henne, undrade han nu.
-Inte egentligen men jag kan inte sluta oroa mig, sa hon tyst.
-Vet du Sharon man kan aldrig vara 100% säker, MEN jag som var med under operationen vet att så länge hon är frisk för övrigt så kommer inget att hända henne, berättade Ben för henne för att lugna henne lite.
-Men ni sa att i tonåren så ..
-Tonåren är i tonåren och inte under småbarnstiden, så Sharon släpp det nu. Annars kom med henne till sjukhuset imorgon så kollar jag henne om det gör dig lugnare?
-Tack Dr .. Ben, sa Sharon och såg lite lugnare ut. Ska vi festa nu?
-Det låter bra sa Ben och gick in i Vardagsrummet för att hälsa på Peter.

-Välkommen Ben sa Peter och sträckte fram handen för att hälsa.
-Tack Peter, vad fint ni har det! sa Ben och tog hans hand.

Dr Snapple kom lagom till att sitta ner och äta, eftersom även han har jour så ursäktade han sig för att läkarrocken var på. Men det gjorde inte Sharon eller Peter något alls, huvudsaken var ju att dom ville komma.

 Middagen var väldigt trevlig med glada skratt och skämt. Dr Snapple åt av all mat Sharon hade lagat och tog till och med påfyllning.

-Tack för den väldigt goda maten sa Dr Snapple, tänk om min fru kunde vara lika duktig som du.
-Varsågod! sa hon glatt, men det var inte snällt sagt om din fru.
-Äh det tål hon sa han och skrattade.
-Ja tack för maten den var väldigt god sa Ben och reste sig upp.
-Varsågod, svarade Sharon.

Dom reste sig alla upp för att sätta sig i vardagsrummet, Peter satte på lite musik och började dansa med Sharon. Dr Snapple och Ben dröjde sig kvar i köket i en ivrig diskussion.

Sharon och Peter rockade på så dom blev alldeles varma och dom glömde nästan bort sina gäster under en kort stund. Men så ...

-Åh Peter, ser du viskade Sharon till Peter.
-Ja jag ser, sa han med ett litet leende.
-Är du inte chockad? undrade hon.
-Nä jag är inte det, jag misstänkte att dom hade ihop det när jag jobbade på sjukhuset viskade han.
-Men Dr Snapple har ju en fru, viskade hon förnärmat tillbaka.
-Sharon, var inte du gift när vi ...? sa han och tittade på henne.
-Jo det är väl klart, sa hon och gav honom ett stort leende.

-Vad säger du älskling ska vi ta efter dom lite och dansa lite lugnare då jag blev väldigt varm, undrade Peter och drog Sharon till sig.
-Visst sa Sharon och skrattade.

När kvällen började närma sig sitt slut så tackade Peter sin fru med en kyss som hon glatt tog emot. Dom båda kände att kvällen blev lyckad trots att gästerna håller sig mer för sig själva. Kan det vara så att dom ofta inte får chansen att träffas utanför sjukhuset, men i vilket fall så såg båda gäster ut att vara väldigt nöjda.

Ben kom fram till dom båda och tackade för den trevliga kvällen, och ursäktade sig med att han hade fått in en patient som behöver akutvård så han behövde rusa. Han blev självklart ursäktad och Dr Snapple började prata med dom om att Sharon hade varit orolig för Vicky så han kunde ta en titt på henne nu så slapp Sharon åka in med henne till Dr Glenville imorgon.

-Visst gärna sa Peter. Han visste mycket väl att Sharon var orolig i onödan men tyckte att en undersökning kunde vara bra.

Efter att Dr Snapple kollat Vicky så berättade han att allt var bara bra med flickan och det finns inget alls att vara orolig för.
-Jo men jag kan inte hjälpa det sa Sharon.
-Du måste släppa det sa Dr Snapple, du kan inte oro dig hela tiden, det kommer du inte att må bra av i längden.
-Ja släpp det nu Sharon, vi tar det när och om den dagen kommer, sa Peter till Sharon.
-Du har ju din barnvakt här hon har ju en livräddarutbildning så är det något som sker så ser hon det, sa Dr Snapple
Sharon lovade att försöka släppa det men kunde inget lova. Innan Dr Snapple gick vände han sig till Peter och sa:

-Ja du Peter som överläkare så kan jag sparka folk och även återanställa dom, sa Dr Snapple.
-Återanställa? undrade Peter.
-Ja jag återanställer dig om du vill, fast du får börja med att diska bäcken, berättade han.
-Visst, visst gärna svarade Peter snabbt.
-Bra då syns vi imorgonbitti sa Dr Snapple och tackade sedan för sig.

Sharon och Peter var nu väldigt glada att dom lyckades trots att dom aldrig själva tog upp ämnet jobbansökan till någon av Dr Snapple eller Dr Glenville. Maten funkade och kanske för att dom fick dansa för sig själva, vem vet?