torsdag 24 april 2014

Del 17 - Jag finns ju ...

Som tur var kom en förbipasserande sim och hjälpte till att ringa ambulans och hjälpa Sharon som nu var i en stor chock.

Dom åkte direkt med ambulansen till sjukhuset där Vicky började att piggna till lite, men bra det mådde hon inte.
Dr Snapple och Dr Glenville var inte kvar på sjukhuset då dom hade ställt till med ett stort skräll med att hångla i hissen och inte nog med det. När hissdörren öppnades stod Dr Snapples fru redo för att åka upp med lite lunch till sin underbara man. Runt henne stod andra läkare samt patienter och väntade på att få åka med. Så det hela slutade med att Dr Snapple skilde sig och stack till Bahamas med Dr Glenville där dom nu driver en gaybar.

Så läkare denna gång var nu Dr End och han undersökte Vicky väldigt noga och fick hjälp av Syster Karin.

-Hm! sa Dr End hur många gånger som helst under tiden han undersökte henne.

Sharon stod inte ut av hans hmmande, och ville bara skrika rätt ut, Vad är det med henne? Men allt hon gjorde var att bita av vartenda nagel hon hade.

Tillslut så tog hmmandet slut.

-Ja du min vän, det ser inte alls bra ut, inte bra alls, sa Dr End.
-Nej är det så illa, sa Sharon och började gråta.
-Ja tyvärr.
-Gråt inte mamma, viskade Vicky fram.
-Men det är inte över ännu ska ni veta då det hela kan hjälpa med en ny operation, sa Dr End för att lugna dom.


-Åh går det verkligen? sa Sharon med lite hopp i rösten.
-Ja men hon behöver bli lite stabilare först och framförallt inte sämre, men det blir nog bra sa Dr End.

Vicky satt nu och funderade på varför hon inget sagt tidigare och nu ville hon inte berätta om hur länge hon har mått dåligt i rädsla för att hennes mamma skulle bli arg.


-Vicky, vad jag förstår så måste du ha mått dåligt ett tag för att må som du gör nu, sa Dr End. Har jag rätt?
-Mmm, svarade hon och tittade på sin mamma som såg helt förtvivlad ut.
-Det var inte bra, men det kan rättas till i tid, bara du får vila dig i någon dag med lite mediciner så kan vi göra operationen när du är lite starkare. sa Dr End nu och tog Vicky i handen för att ge lite stöd.
Han reste sig upp och bad syster Karin att ge Vicky en säng i ett privat rum då hon behövde lugnt omkring sig.
-Jag kommer strax upp och tittar till er.
-Tack doktorn sa Sharon och hjälpte Syster Karin att sätta Vicky i en rullstol.


Väl uppe i sjuksalen så fixade Syster Karin till sängen åt Vicky och Vicky passade då på att säga förlåt till Sharon.

-Jag förlåter dig, Vicky, sa Sharon lugnt. Prata inte mer nu utan ta det lugnt, det kommer att ordna sig. Egentligen var Sharon nu ett nervvrak och ville bara bryta ihop, men den lilla styrka hon nu hade använde hon till att visa sig stark inför Vicky.
-Du ska snart få lägga dig ner, och jag har ringt hem och berättat att vi är här. Tyvärr så är Peter på jobbet och är ute för att vaccinera simmar så han är lite svår att nå. Men dom ska försöka få tag på honom via ambulanspersonalen.
-Clare då? väste Vicki då hon började få lite svårt att andas.
-Oroa dig inte för henne ta det lugnt nu. sa Sharon nästan lite argt då hon tyckte att Clare var väl inget att tänka på nu.


Dr End kom in i salen och var smått förvånad över att Vicky fortfarande satt upp. Syster Karin fick tyvärr ursäkta sig med att sängen tyvärr var obäddad när dom kom dit, men nu var det klart.


Vicky blev snabbt sämre men det fanns inget att göra mer än att vänta på att se om det skulle vända. Vände det inte under natten så finns det inget mer att göra tyvärr förklarade Dr End.

Under tiden kom Clare dit och var i chock över att se sin syster så sjuk, hon kunde ju inte förstå hur det hela hade gått till, hon hade ju inget märkt. Hon försökt söka tröst hos Sharon som inte ens vred på huvudet och tittade på Clare när hon kom dit. Sharon rörde inte en min och svarade inte på tilltal från Clare.


Tårarna bara rann på Clare som kände sig så ensam och osynlig. Varför är det inte jag som ligger där? tänkte hon, jag borde dö och Vicky borde få leva. Men efter en stund insåg hon att hon vill leva och det ihop med Vicky. Dom kunde flytta senare i livet och vägra umgås med den där häxan som sitter där nu och vägrar acceptera mig. Plötsligt så kunde inte Clare hålla sig:
-Jag finns här, vet du det? Jag lever och mår bra, men mår fruktansvärt dåligt över att min älskade syster är så sjuk. Jag behöver en kram ..., sa hon med arga och ledsna känslor.

Men Sharon satt i sin värld och bara försökte förstå hur hon hade kunnat missa att hon var sjuk. Hon förstod inte alls och hon hoppades bara på att Peter kunde komma snart då hon behövde en trygg famn, för hon visste inte hur länge hon skulle orka.