Innan Sharon satte sig ner och pratade med familjen om hennes beslut så åkte hon till sitt arbete för att prata lite med chefen. Tyvärr var inte chefen där men däremot liemannen som var där för att hämta en av hennes arbetskollegor. Med detta insåg hon att livet var alldeles för kort och att något måste ske nu.
När Sharon var hemma igen samlade hon alla i vardagsrummet där hon först bad Linda om ursäkt för att hon hade flippat ut på henne i natt. Linda godtog ursäkten och Sharon berättade om sin dröm hon en gång hade och det var att vara en stor känd kock på sitt egna hotell. Hela Sharons liv har stått still sedan hon fick Vicky och Clare för att hon har ägnat all tid på att oroa sig för Vicky. Om hon ska ta sig någonstans så måste hon börja nu. Hon vill köpa ett hotell som behöver rustas upp men hon vill att hela familjen även Linda är med och hjälper till med. När hotellet är klart så vill hon bo på en husbåt och vill börja om med familjen. Linda och Lucinda är välkomna så länge dom hjälper till.
Linda var tacksam att hon var välkommen och tackade så mycket för det. Clare var bekymrad över vad som sker då hon egentligen inte vet hur det kommer att bli mellan henne och Sharon. Peter han satt bara och var glad att se denna sidan av Sharon vilket var väldigt sällsynt, så just nu var han bara stolt över hennes beslut. Men alla lovade att ställ upp och hjälpa till vilket gladde Sharon väldigt mycket.
-Åh älskling, vad glad jag blir att du har sansat dig och vaknat till liv igen, sa Peter stolt och gav henne en kram.
-Ja det känns bra just nu, och det var Linda och en händelse på jobbet som fick mig att vakna till, sa Sharon och gav Peter en härlig kram.
Sharon bad sedan Clare följa med henne in i sovrummet för att få prata ifred.
-Clare, jag vet att det blir konstigt nu för oss båda, men vi behöver prata, sa Sharon.
-Okej, sa Clare tveksamt.
Sharon bad så mycket om ursäkt för hur hon har behandlat Clare genom åren och hon kan inte ändra på det nu men hon kan göra sitt bästa för att bli den mamma Clare behöver och vill ha.
-Men varför mamma? Varför kunde du inte finnas för mig med? Även jag behövde dig, sa Clare som nu hade fått tårar i ögonen.
-Jag vet inte Clare, jag kunde bara oroa mig för Vicky, och du klarade dig bra, sa Sharon och började även hon få tårar i ögonen. Jag själv växte ju upp med bara en Butler då mina föräldrar aldrig var hemma. Jag klarade mig och eftersom du inte var sjuk så antog jag att även du skulle klara dig lika bra som jag.
-Men du har varit så hemsk mot mig, sa Clare och började att gråta.
-Ja jag vet gumman, jag har inte förstått det förrän Linda fick mig att inse det inatt. Så förlåt Clare, låt mig få reparera skadan så gott det går, undrade nu Sharon med tårar rinnande ner för kinderna.
Clare svarade inte för just nu visste hon inte vad hon skulle säga och hon kunde inte sluta gråta.
-Jag skulle vilja krama dig Clare men jag förstår om du inte är redo för det ännu så jag ska inte tvinga dig till det. Jag gillar ditt hår förresten sa Sharon när hon började att lämna rummet. Ja hela du är fin.
-Tack men jag är inte nöjd själv, så jag ska klippa det nu igen sa Clare och gav Sharon ett smått leende. Mascaran hade runnit i hela ansiktet och just nu kände hon sig inte ett dugg fin men hon visste att Sharon försökte nu i alla fall och det gladde henne. Nu kanske hon ändå kan få den mamman hon alltid har önskat sig.
-Vad gör du Linda? undrade Clare trött.
-Äh jag städar lite, sa Linda för att försöka dölja vad hon nu höll på med.
-Städar? sa Clare frågande, Nu!?
-Jaa ..
-Du städar inte, du packar, eller hur? undrade Clare nu då hon hade vaknat till lite mer och insåg vad Linda höll på med.
-Ja jag packar sa Linda nu smått irriterad då hon egentligen hade hoppats på att Clare inte skulle vakna.
-Men varför? Trivs du inte här? sa Clare frågande då hon inte förstod.
-Jag fixar det inte bara, att bli din mammas hotellstäderska vill jag inte bli, nä tack. sa hon nu argt.
-Men jag då? Stanna för mig! sa Clare lite förtvivlat.
-För dig! Är du inte klok? Du var mer lättfotad än vad jag kunde tro, allt jag ville var att få dig att ge mig lite husrum vilket du gjorde fast betydligt fortare än vad jag trodde, sa Linda argt. Förresten gillar jag inte tjejer utan bara män, riktiga män.
Det fick Clare att rusa in i badrummet och låsa om sig. Efter en fem minuter kom hon ut redo för att prata med Linda igen i hopp om att hon inte hade menat vad hon hade sagt. Det visade sig att Linda hade stuckit, allt som fanns efter henne var en lapp där det stod "Ta hand om Lucinda, hon är din". Clare blev helt chockad först för att Linda bara stack och sedan för att hon hade lämnat sitt barn till henne, hon vill inte ha barn nu, hon är ju bara en tonåring. Herregud vad ska mamma säga ...
Just då gnydde Lucinda och Clare tog upp henne i famnen.
-Jaha Lucinda då är du ensam kvar här, och jag är inte redo för barn. Men du får väl hjälpa mig sa hon tyst och gav henne en kram.
-Vi kan ju börja med att byta din hemskt smutsiga kläder, sa hon och tog med henne till badrummet för att tvätta henne.
-VA!? Ska Lucinda bo här utan Linda!? skrek Sharon på Clare när hon fått veta att Linda lämnat Lucinda hos dom.
-Ja vart ska hon annars ta vägen? sa Clare lite chockad över Sharons reaktion mot henne.
-Barnhem så klart var annars? Här kan ju inte tattarungen stanna förstår du väl? sa Sharon argt.
-Du, hon är ingen tattarunge sa Clare så argt så att till och med Sharon reagerade.
-Ta inte i så du skiter ner dig, sa Sharon tyket.
Nu blev Clare riktigt arg ...
Nu visste Clare att det inte kommer bli bättre dom emellan trots allt då det blev tillslut ett slagsmål dom emellan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar