fredag 25 april 2014

Del 19 - Den andra flickan

Dagen efter Vickys död så stack Clare ut för att köpa sig lite saker hon behövde för att skapa det liv hon själv vill ha. När hon kom hem låste hon in sig i badrummet en stund och när hon kom ut igen så var den gamla Clare borta och den nya var här för att ta tag i sitt liv.


Hon lämnade genast hemmet och begav sig till kyrkogården där hon såg ett välbekant ansikte, dock lite äldre än när dom sågs sist. Det var flickan som brukade vara vid det hemliga stället vi sjön. Dom hade ju aldrig pratat med varandra tidigare och nu hamnade dom vid samma bänk på kyrkogården.

-Läget? sa den andra tjejen när Clare satte sig på bänken.
-Så där, svarade Clare och visste inte riktigt vad hon skulle säga nu.
-Du är väl flickan som brukade sova på bänken vid sjön va? undrade tjejen.
-Ja sa Clare tyst.
-Kanske dags att hälsa nu då, sa tjejen sträckte fram sin hand och sa Linda.
-Ja jag heter Clare Gyllenstjärna sa Clare och tog hennes hand.
-Gyllenstjärna vilket fint namn, adel eller? undrade Linda nu lite förtjust.
-Ja kanske det, svarade Clare. Hon visste inte egentligen vad hon skulle säga då hon var där för att få vara ensam och se om hon kunde känna av Vicky. Men hon ville ju inte vara otrevlig mot Linda så hon gjorde så gott hon kunde nu.


-Ja då får jag väl berätta att jag heter Vader, berättade Linda.
-Adel? sa Clare med ett litet leende.
-Oh ja, vi får vara i dom finaste salongerna på slottet, sa Linda nu och började skratta. Nä vet du va!? Vader är så långt ner i stegen så vi kommer knappt in på Mc Sims (hamburgerkedja). 
Nu skrattade dom båda och fortsatte att driva med namnet Vader och även Gyllenstjärna fick sig en ganska bra dänga. Åh kul hade dom, och Clare glömde Vicky för stunden.



Plötsligt reste Clare sig upp och såg helt förtvivlad ut. Linda förstod inget alls och frågade hur det var med henne?

-Det är inte rätt! Det är inte rätt att jag ska sitta här och ha det kul! Det är ju galet! sa Clare högt och upprört.
-Klart du kan ha kul Clare, sa Linda för att försöka trösta utan att egentligen förstå vad som var fel.
-Klart jag inte kan, fattar du inte? Min älskade lilla söta underbara tvillingsyster Vicky dog igår, sa Clare och var väldigt uppriven.
-Oj då, sa Linda förvånat men fyllde snabbt i, Tror inte du att din syster hellre skulle vilja se dig glad nu?
-Jo men jag saknar henne så, sa Clare och började att gråta.


-Ska vi gå till hennes grav så kan du prata med henne där? Jag brukar gå till min mammas grav och prata, hon ligger där borta sa Linda och pekade mot några gravar.
-Hon är inte här, sa Clare medans tårarna rann.
-Inte här? undrade Linda.
-Nä för min j-vla så kallade underbara mamma vägra att begrava henne, hon ska bära på hennes urna vart hon än går. Sa Clare som nu blev riktigt arg på sin mamma. Åh vad hon hatade henne.


-Åh herregud Clare, jag som trodde att mitt liv var hemskt, men du verkar ha haft det tufft, sa Linda och visste egentligen inte vad hon skulle säga eller göra för att trösta Clare.
-Men kommer inte hon att begravas tillslut då? undrade hon sedan.
-Knappast, för hon har varit med bara Vicky under hela vårt liv, så hon lär inte släppa henne nu heller. Hon sa igår att hon aldrig kommer att överge Vicky förrän den dagen hon själv dör. Så jag får väl ta dö på henne då så jag får Vicky, det är min tur, berättade Clare för Linda och det sista hon sa menade hon ju inte men det hade varit skönt att slippa Sharon en gång för alla.
-Ja så långt behöver du väl inte gå, eller? sa Linda förvånat
-Nej jag menar det inte, men det hade varit skönt. sa Clare då hon började känna sig lite lugnare.


På något sätt så kände hon sig trygg med Linda vilket förvånade henne väldigt mycket då dom inte känner varandra. Clare började berätta om hur hon hade det hemma och Linda började berätta för Clare om sitt liv.

-Ja med den korta versionen så slog pappa mig och min mamma, berättade Linda. Han hade fått problem med sina kompisar som jag ansåg vara kriminella. Dom pressade pappa som började dricka och med det började han att slå oss. Tillslut gick det för långt och han slog ihjäl mamma sa hon nu med tårar i ögonen. Det är en månad sedan nu och jag har varit på rymmen lite varstans sedan dess.


-Men det du har varit med om är ju jätte hemskt med, sa Clare med tårar i sina ögon för nu kändes det som hennes problem inte var några problem.
-Ja vi har det tufft båda två på olika sätt och går väl inte att jämföra egentligen.sa Linda
-Nä du har rätt sa Clare och gav Linda en kram.

Den kramen kändes väldigt annorlunda jämfört med den hon nyligen fick av Peter. Nu pirrade det till i hela kroppen på ett väldigt konstigt sätt. Clare hade aldrig känt så tidigare. När kramen var över och dom skulle släppa varandra så såg dom in i varandras ögon en kort stund och plötsligt mötte deras läppar varann.


2 kommentarer: